Spritt språngande naken.
"Kan vi inte bara ha sex nu?" frågade han vädjande. Inte ett ord ville lämna min strupe, så allt jag gjorde var att slänga mig runt hans hals. Morgonrocken fick han av ganska snabbt så vi stod båda nakna framför badrumsdörren bara någon bråkdels sekund därefter. Med ostadiga steg tog vi oss till sängen. Madrassen guppade till under min nakna rygg när vi landade där.
Jag rullade runt så att jag istället låg överst. Justins stora händer tog mig om brösten och började massera dem. Lusten hade definitiv kommit tillbaka. Jag slängde över mitt blöta hår på ena axeln för att ha fri syn över hans vackra ansikte. Kyssarna blev vildare och vildare, men något förspel blev aldrig av innan han var djupt inne i mig.

Hela jag var svullen. Inget kändes okej just nu. Det värkte i höftbenet så fort jag rörde på mig. Hur hårt hade Justin gått på igår? Jag kom inte ens ihåg det själv. Madrassen sjönk ned en aning till sidan av mig vilket fick mig att förflytta min blick dit. Det var bara Justin som hade rullat runt så att han låg ansikte mot ansikte med mig, dock sovandes. Klockan hade passerat fyra för längesedan men att väcka honom kändes inte rätt. Vi hade båda druckit ganska mycket igår vilket resulterade en stor jävla huvudvärk. Justin skulle vara fylld med ilska om jag på något hemskt sätt skulle väcka honom, så som att peta på honom. Så det skulle helt enkelt vara lättast om han vaknade självmant.

 Cece hade blivit tvingad av mig att komma hit i morse med lite kläder åt mig, för allt jag hade var ju klänningen och klackskorna jag burit igår kväll. Tiden tickade långsamt förbi. Vad skulle jag hitta på då? Jag reste mig långsamt upp ur sängen och tippade förbi alla våra kläder fram till badrumsdörren som jag stilla stängde igen bakom mig.

Duschen varade inte alls länge. Jag ville inte väcka Justin under några omständigheter. Att ha det lugnt och tyst runt omkring sig kunde faktiskt vara skönt till och från. Jag knäppte gylfen till dem ljusa skinny-jeansen Cece dragit ut ur min byrålåda hemma. Tydligen hade vi samma stil då hon tagit med sig en röd/svart rutig skjorta till jeansen som nu satt på mina ben. Jag granskade min kropp och ansikte en sista gång i hel kropps spegeln innan jag gick ut ur badrummet. Justin sov fortfarande som en liten bebis när jag skuttade ut genom dörren till hotellrummet, ut i korridoren. Städerskan som stod och dammsög borta vid hissen gav mig en skräckslagen blick. Hade jag skrämt henne eller kände vi varandra? Kanske hade hon hört oss igår? Jag drog min skinnjacka tätare kring kroppen och valde att istället ta trapporna. Att stå kvar hos henne var inte ens ett alternativ. Förmodligen så visste hon inte hut, för när jag såg att hon stirrade vek hon inte undan blicken utan fortsatte ha blicken liggandes på mig. Sådant störde jag mig på. Folk som inte blev generade av att bli påkomna, utan bara fortsatte stirra eller göra vad dem än gjorde när dem blev påkomna. Jag skakade av mig tankarna i samma stund som min fotsula mötte golvet på bottenvåningen. Lobbyn var fylld med kostymklädda män, vilket tydde på att det förmodligen skulle pågå en konferens här idag. Jag drog ned mitt svarta hår över ansiktet medan jag sick-sackade mellan dem tjocka männen. Ett antal var kanske riktigt heta, men inget jag lade större tyngd på.

”Noelle?” hörde jag en raspig röst bakom mig. Fan, hade Justin vaknat och kommit efter mig eller?

Jag snodde runt och mötte ett annat ansikte än Justins. Detta ansiktet var gammalt, skäggigt. Gröna ögon stirrade rakt in i mina medan personen funderade. Kindbenen stack ut och konturen runt käkbenet var tydligt. Det var min far som stod framför mig. Rädslan tog fart i mig. Allt jag ville var att springa där ifrån, men mina ben hade låst sig. Dem ville inte röra sig en centimeter ifrån stället jag förstelnat på.

”Är det verkligen du?” frågade han osäkert. Bara för att få honom säker så nickade jag stelt.

”Det var ett tag sedan. Tre år sen eller?” hostade han fram. Inte ens en kram fick jag. Men så hade det alltid varit i min familj. Far hade varit värst. Jobbet hade han tagit i första han, det började under samma år som jag fyllde 6.

”Mhm”, hummade jag fram. Min röst vägrade fungera. Även om den hade gjort det skulle jag säkert bara stammat eller något sådant. Han skulle nyss yttra ännu ett ord när dörren till konferens salen slogs upp. Istället drog han fram ett vitt litet visitkort ur fickan till sin kavaj och räckte över det.

”Ring mig. Vi kan gå på lunch eller… tja, vad du vill.” sa han innan han försvann bland folkmassan. Mina ben förmådde sig att fungera igen, så jag sprang det fortaste jag kunde ut ur lobbyn. Folkmassan jag sprang in i blev upprörd men gjorde ingen större sak av det. Med blicken naglad i kortet så gick jag framåt.

Lucas Hastings. Advokat.

08 234 213

En grå blomma prydde ena hörnet på papperskortet. I flera sekunder stod jag och stirrade på blomman. På kortet. Övervägde om jag någon dag skulle ringa eller om jag skulle riva sönder kortet och slänga det. Kanske var det värt att behålla? Jag kunde få svar på en massa frågor jag funderat på i hela mitt liv. Beslutsamt så lade jag ned kortet i bakfickan på jeansen och fortsatte sedan målmedvetet mot närmsta Starbucks.

Justin satt redan upp när jag klev innanför dörren igen. Hans blick for genast mot mig. Ilskan blixtrade till i hans ögon och han for snabbt upp ur soffan och tryckte mig mot väggen. Luften lämnade mina lungor på bara någon bråkdels sekund. Den ville inte heller komma tillbaka då Justin höll sin hand mot min strupe. Små väsningar var det enda min hals gav ifrån sig. Vad hade jag nu gjort?

”Är du dum i hela jävla huvudet?!” röt han ilsket mot mitt ansikte. Salivdroppar från hans mun placerade sig på min heta – nu förmodligen – röda kind. ”Du kan ju inte göra såna buissness fan!”

”V-v-va-a-ad-då-å?” lyckades jag stamma fram med pipig stämma. Justin lade huvudet på sned medan han mumlade en svordom.

”Hora runt! Ta betalt för att knulla! Paparazzis ser dig ju! Du är överallt på internet!” skrek han.

”V-v-a-a-d-då-å? H-h-o-o-ora-a?” fick jag fram medan jag i misslyckat försök försökte lossa på hans grepp om min hals. Mitt huvud höll på att explodera kändes det som. Snart skulle jag väll dö.

”V-v-a-d-då?” härmade han mig ilsket. ”Varför har du aldrig berättat för mig att du är en hora?!”

 Han höll upp sin mobilskärm framför mitt ansikte, men det var för svårt att tyda vad bilden föreställde då mina ögon var fyllda med tårar. Till sist fick jag bort tårarna som istället rann ned på min kind och kunde se bilden tydligt. Det var bilden på när jag och Lucas stod i lobbyn, när han räckte över sitt visit kort. Rubriken under bilden tydde; ”Biebers tjej hora? Vi har bilderna när hon gör affärer med en av landets högsta advokater!”

Jag höll nästan på att svälja min tunga. Dels för att det var äckligt. ”D-d-d-e-et ä-ä-är m-in pap-pa.”

Justin släppte greppet om min hals och kollade förbryllat på mig medan jag kippade efter luft.

”Din pappa? Du sa ju att din pappa lämnat er. Så som i död?” frågade han oförstående. Jag kollade ilsket upp på honom från golvet med handen runt min hals. Tårarna ville inte sluta rinna ned för kinderna på mig. Att Justin trodde så om mig var nog det som gjorde mest ont. Att han tagit till med våld, det var nog det näst värsta.

”Nej. Han hade stuckit, lämnat oss! Han lever ju fortfarande din jävla idiot! Och så försöker du döda mig?! Jag hatar dig! Argh… Jag hatar dig!” skrek jag från golvet, men lyckades snabbt därpå ta mig till sovrummet. Jag smällde igen dörren efter mig och slängde mig på sängen med ansiktet nedtryckt mot den vita kudden.

En smäll ekade ut ifrån hallen. Han hade förmodligen slagit till väggen. Det var problemet med honom. Hans ilska gick ut på våld. Att andas in och ut, försöka lugna sig var aldrig ett alternativ för honom. Jag pressade mitt ansikte mot kudden och lät ett skrik lämna min strupe, men som dämpades ned av kudden. Skriket pågick tills det kändes som att min röst försvunnit. Då hulkade jag bara. Tårarna hade tagit slut. Ögonen sved och var torra. Halsen var öm. Jag ville bara försvinna här ifrån… ville att Rosie skulle komma hem. Jag var rädd. Rädd över att Justin skulle döda mig om något sånt här någonsin hände igen. Var det inte han som älskade mig? Skulle man inte ta vara på folk man älskade? Tankarna i mitt huvud gav mig huvudvärk. Justins ord ekade i mina öron. Varför har du inte berättat för mig att du är en hora… hora… hora… hora… hora… Det var ord jag aldrig skulle kunna släppa taget om. Ett dämpat skrik hördes igenom väggen och tårar började återigen rinna ned för mina kinder. Det här var inte likt mig. Fast vad jag hade hört så kunde det vara traumatisk chock. Det var nog var det här var, intalade jag mig själv. Hur mycket jag än försökte dock, ville jag inte sluta gråta eller skaka. Inget ville ta slut.

Dörren in till rummet gnisslade till – något som gjorde mig livrädd. Jag pressade ansiktet mot kudden i hopp om att Justin inte skulle märka att jag reagerade som jag gjorde. Sängen knakade till när han lade sig ned bredvid mig och sekunden senare lade han sin arm runt min kropp. Jag slutade genast skaka. Närheten och värmen från hans kropp gjorde mig genast lugnare. Varför? Det var ju han som orsakat det här… Hans läppar pressades mot min nacke. Hans kinder var blöta, klibbiga vilket tydde på att han också gråtit.

”Förlåt…” viskade han hest i mitt öra. ”Förlåt för att jag nästan dödade dig. Förlåt för att jag skrek. Förlåt för att jag trodde på dem. Förlåt för att jag… fuck, för att jag är som jag är! Noelle, förlåt.”

”Mm…” var det enda jag lyckades svara. Han sa förlåt och jag kunde inte ens säga tack? Eller kyssa honom tillbaka? Istället för något sådant så tog jag mod till mig att krama om hans hand som låg över mitt bröst. Han kramade min hand mjukt tillbaka. Allt kändes en aning bättre nu. Med Justins armar omkring mig. Med hans närhet. Utan ilska.

”Det ska aldrig hända igen.” lovade han och drog armen tätare runt min kropp.

”Bra.” lyckades jag få fram även fast hela min hals var fylld med slem och värkte efter ansträngningen.

”Hur är det..?” ville han veta snabbt därpå. Tja, han hade nyss dödat mig. Vad kunde man svara på det?

”Jag är rädd.” svarade jag ärligt. Lögner var inget jag orkade ligga och hitta på nu. Lika bra att vara ärlig.

”För mig?” undrade han ledsamt. Jag kunde höra smärtan i hans röst, men ändå så nickade jag.

”Ja.”

”Noelle… jag vill inte att du ska vara rädd för mig. Det är det sista jag vill.” jämrade han sig bakom mig.

”Ja….” stammade jag fram. ”Du borde låtit mig förklara först.”

”Jag vet. Vad pratade ni om då? Du och din pappa?” Han ritade cirklar med sitt finger i min handflata medan han pratade. Jag ryckte på axlarna. Skulle jag berätta för Justin? Skulle han tvinga iväg mig?

”Han ville bara träffas, prata.” mumlade jag fram och bet mig hård i kinden. Blodsmak spreds snabbt i munnen på mig. Ångern fyllde mig fort. Jag hatade att ha skorpor i munnen. Fan… Justin suckade bakom mig.

”Vill du det då?” frågade han, förvånads vis nog.

Min blick svepte över väggen. ”Jag vet inte… jag har många obesvarade frågor som jag vill ställa.”

”Träffa honom då. Jag har lite ärenden att göra i alla fall, så du kan ju träffa honom på onsdag kanske? Efter skolan? Jag ska till Seattle då, över natten bara. Då kan du ju umgås med honom.”

”Ja… okej…” svarade jag och kände genast av en otäck yrsel, även fast jag låg ned. ”Justin…” jag satte mig käpprakt upp i sängen, vilket inte var så smart. Svarta fläckar tog över min syn och min känsel i bena försvann. Lungorna på mig täpptes igen och inte ett andetag ville ta sig igenom.

”Noelle?” ropade Justin bredvid mig, men det lät som att han var flera kilometer iväg. ”Noelle!”

Mer hann jag inte uppfatta innan jag föll ihop på golvet.

Inte superlångt, men spännande va? ;) Mehehehehe! Kommentera en massa nu, KANSKE FÅR UPP KAPITEL 40 IMORGON!! Men kommentera en massa då babessss! Älskar er!