Vad skulle Justin göra som jag redan inte varit med om? Våldtäkt, misshandel, slagsmål… allt det där och mycket mer hade jag redan uthärdat i flera år. Vad skulle Justin göra annorlunda? Ett glas ställdes ned i diskhon och stegen ekade återigen ute i vardagsrummet, dock inte mot mig denna gång utan från mig. In på sovrummet. Dörren till sovrummet stängdes till och jag tog mod till mig att öppna dörren på glänt. På matbordet som stod snett framför dörren som ledde in till sovrummet stod min necessär. Skulle jag riskera att få Justins ilska kastad över mig för att kunna se någorlunda normal ut i ansiktet? Utan att tveka en sekund till satte jag av mot matbordet. Väl framme snappade jag åt mig den glittriga necessären och skulle just vända mig om när dörren till sovrummet öppnades. Dock var det inte Justin som uppenbarades i dörröppningen, utan någon helt annan. Ilskan bubblade inom mig. Vad hade han nu gjort?

”Vad gör du här?” frågade jag irriterat. Ilskan höll nästan på att svämma över. Hade Justin ringt henne? Fan ta honom i sånafall.

”Justin stack, och jag behövde någonstans att vara ett litet tag.” svarade Jazmyn självsäkert och ryckte enkelt på axlarna. Jag suckade irriterat. Hade hon inte kunnat knacka på eller något? Hennes blick for upp mot mitt ansikte.

”Ska du sminka dig eller? Du ser sjuk ut.” hostade hon ur sig. Hela hon stank alkohol.

”Det menar du inte...” muttrade jag lågmält och skyndade mig in på badrummet som låg nästintill mitt och Justins rum. Jazmyn stod kvar vid köksbordet med sitt glas i handen. Vätskan som innehöll glaset var mörk, så jag kunde bara hoppas på att det var coca cola. Ungen var ju för guds skull bara fjorton år gammal! Jag vred om låset efter mig för att slippa få oväntat besök av varesig henne eller Justin. Det kvittade – jag ville inte se någon av dem i närheten av mig just nu.

Väl sminkad lade jag ned min necesär i lådan bredvid handfatet. Jag drog en hand genom mitt hår och gick sedan ut ur badrummet. Jazmyn hade försvunnit, men hoppet inom mig släktes så snart som jag hörde hur vatten slog mot kalk inne på badrummet. Ilsket muttrade jag en svordom för mig själv innan jag gick fram till kylskåpet. Hyllorna var fyllda med olika sorters mat, men eftersom jag redan ätit drog jag bara åt mig en coca cola flaska. Burken gav ifrån sig ett psch-ande ljud när jag öppnade den. Ljusbrunt skum svämmade över men hann som tur var aldrig rinna såpass mycket att golvet blev drabbat. Jag tog ned ett stor glas ifrån skåpet över diskbänken som jag tömde colans innehåll i. Sedan slog jag mig ned vid bordet och drog upp locket till Justins laptop. Lika bra att göra det så att jag slipper samtala med Jazmyn när hon kommer ut ur duschen, förmodligen klädd i något som tillhör mig. Slappt klickade jag in mig på Twitter. Jag hade fått en drös med nya followers, fast glädje var inget jag kände av. Varför skulle jag bli glad över att folk jag knappt kände följde mig på twitter? Patetiskt. Skjutdörren från sovrummet sköts upp och Jazzy kom utgåendes från det med en vit handduk virad runt sitt bärnstens färgade hår. Det gladde mig att hon beslutat att inte ta något av mig, utan att hon antagligen haft med sig egna kläder när hon kom. Hon gick precis som jag hade gjort för några minuter sedan fram till kylskåpet och drog ut en coca cola.

 Jag lät min blick vandra ut över stranden som blottades nedanför fönstret till lägenheten. Jazmyn skulle inte få vinna det här. Jag skulle förbli tyst. Inte ett ljud skulle få lämna min mun. Jazmyn verkade fatta vinken och gick istället in i vardagsrummet. Bråkdelen av en sekund därefter började surr från tv:n strömma in i köket. Jag bet mig själv i tungan för att inte skrika åt henne att sänka. Rektorn hade skickat en uppgift jag skulle göra. Om jag inte gjorde den skulle jag få gå om hela året. Jag spände käken och stirrade på rubriken till min uppsats. Min hjärna var tom på ideér och tankar. Allt som hördes var skrattande ljud från tv:n, om och om igen. Irriterat masserade jag mina tinningar för att få igång mina tankar men ingenting hjälpte. Hjälplöst sjönk jag ned en aning i stolen medan jag blickade det vita sträcket på datorn som försvann, kom tillbaka, försvann, kom tillbaka oräkneliga gånger. Ett krav i kontraktet var även att mina betyg skulle vara bra. Inte superbra, men åtminstone godkända. Skulle jag behöva gå om vet jag inte vad som skulle hända. Jag bad en tyst bön innan jag lät mina fingrar dansa över skrivbordet.

Timmar senare kom Justin in genom dörren. Solen hade börjat försvinna vid horisonten och Jazmyn hade lämnat mig för minuter sedan. Svettdroppar låg placerade vid Justins tinningar vilket betydde att han måste ha tränat. Utstyrseln –  shirtless och mjukisbyxor – sade också en del om vad han hade haft för sig. Han gick med snabba steg fram mot kylskåpet utan att ge mig så mycket som en blick för att ta ut en vattenflaska som han snabbt tömde ned i sin strupe. Adamsäpplet i hans hals rörde sig långsamt upp och ned för varje gång han svalde. Hur mycket jag än ville titta bort var det svårt att inte bli attraherad av hans nougatbruna kropp, glänsandes av svett i det svaga soljuset. Så fort han drog ned armen tillsammans med den tomma vattenflaskan drog jag undan blicken och skickade iväg ett mejl med min uppsats till Rektorn. Måtte det vara nog nu… tänkte jag nervöst. Justin tågade förbi mig med sin hoodie slängd på axeln och drog igen dörren bakom sig när han gått in på vårat rum. Ensam satt jag kvar i köket.

  Bara några minuter kom han utgåendes från rummet, nyduschad och påklädd igen med en handduk runt nacken. Han gick förbi mig in i köket och grabbade tag i ett äpple som låg i den svarta skålen på köksön.

”Vad har du gjort då?” frågade han mig bittert. Jag vred på huvudet ifrån honom för att inte visa det fåniga leendet på mina läppar som spridit sig i samma stund han yttrat ett ord till mig. En mening.

”Inget. Jobbat på läxor… durå?” svarade jag nonchalant med så dryg röst jag kunde få. Justin tog ett stort bett av det gröna äpplet.

”Scooter drog med mig till någon photoshoot. Sedan gymmade jag.”

”Gymmade?” ekade jag förvånat. ”I… fyra timmar eller?”

”Mhm. Någonstans måste jag ta ut min ilska. Varför inte träna istället för att slå till någon?” suckade han utmattat.

”Mhm…” var det ända jag förmådde mig att svara. Jag drog upp min mobil och låt min tumme glida över skärmen. Den gav ifrån sig ett knäppande ljus när jag kom in på hemskärmen. Varför jag tagit upp mobilen kom jag inte ihåg, så jag klickade istället upp instagram och lade upp en bild på Justins dator som var klottrad på hela locket. Justin som också dragit upp sin mobil suckade från köksön.

”Min dator?” frågade han med ett höjt ögonbryn. Jag utbytte en blick med honom och brast därefter ut i skratt.

”Förlåt. Jag känner mig så otroligt… Utmattad.” suckade jag trött. Justin grymtade till från sin plats, tills någonting ändrades i hans ansiktsuttryck. Han kollade en gång på mig som om han övervägde något innan han sträckte fram sin hand.

”Kom.”

 Utan att ifrågasätta hans plötsliga move så fattade jag bara tag om hans hand. Vi lämnade lägenheten utan att ta med oss någonting. Kanske var det något han redan hade planerat? Vi skulle i alla fall in resa. Hissturen gick otroligt långsamt, men det kändes bara skönt då Justin inte släppt taget om min, nu, svettiga hand ännu. De gråa metalldörrarna gled åt sidan åt oss och vi lämnade lobbyn till den stora skyskrapan med lägenheter. En mild vindpust träffade mig i ansiktet så snabbt som vi hade tagit ett steg ut på Los Angeles gator. Det var inte snö, men kallt för att vara Los Angeles. I New York snöade det säkert med tanke på att det var två dagar kvar till… Julafton. Tanken kom som en våg vilket fick mig att stappla till. Justin kollade oroligt bak på mig medan han knappade in koden till garaget. Min hand höll han fortfarande i ett hårt grepp.

”Vad hände?” ville han veta och drog upp dörren som ledde in till garaget åt mig. Jag tog ett steg in och styrde stegen med Justin bredvid mig mot hans Batmobile.

”Det är jul i övermorgon.. vart ska vi fira? I Canada? I New York? Här?” frågade jag snabbt. För snabbt. Justin låste upp bilen med ett blippande ljud. ”Inte vet jag. Kan vi ta den där diskussionen imorgon Noelle?”

Jag slog mig ned i passagerar sätet utan att ge ifrån mig så mycket som ett pip. Justin vred in nyckeln och motorn spann under oss. Den stora porten som ledde in till garaget hissades upp och Justin körde ut ur garaget. Bilar som kom från alla olika håll saktade in för att låta Justin köra före. Som man ska göra, vinkade Justin lätt åt dem innan han drog på sig sina solglasögon. Palmerna svischade snabbt förbi oss. Det kändes nästan som om vi svävade över den gråa, heta asfalten. Folk på trottoaren slängde nyfikna blickar på bilen, vilket förstås inte var något fel då Justin måste vara den ända i Los Angeles med en batmobile.

”Vart ska vi?” andades jag ut och lutade mig tröttsamt tillbaka i skinsätet som knarrade till under mig.

Justin log bara lurt. ”Någonstans jag gillar att hänga. Du kommer nog gilla det…”

”Åh jisses.” orden som sipprade ut ur min mun skulle egentligen inte låta så… missnöjda som dem gjorde. Men det gjorde dem. Och Justin reagerade. Han svängde in i en återvändsgränd och vred på huvudet mot mig.

”Ska du vara gnällig till allt jag försöker så kan du lika gärna sticka.” fräste han med en snabb nick mot dörren.

”Nej… förlåt. Det var inte meningen.” viskade jag hest medan jag placerade min hand på hans hals. Justin verkade genast lugna ned sig vilket gav mig mer mod. Jag lutade mig fram och placerade en kyss på hans läppar. ”Kan vi fortsätta nu?”

Han drog på sig sina solglasögon innan han backade ut ur återvändsgränden. En trött suck lämnade min mun. Skulle det alltid vara så här? Bråka, kyssas, bli sams, bråka, kyssas, bli sams… en oändlig cirkel av bråk och kärlek. Inte för att jag hade något emot att kyssa Justin – tvärtom. Men bråkandet gick mig på nerverna. En relation var verkligen inte en lek.

 Jag fingrade upp ett oöppnad tuggummi paket för att gömma min dåliga andedräkt. Jag hoppades innerligt att tuggummit inte hade smak eller doft utav något sött, utan mint eller något liknande. Så fort jag tagit den första tuggan så kände jag hur en söt, sliskig gegga spred sig i min mun. Jo då, ett jordgubbstuggummi med fyllning. Precis vad jag önskat mig… missbelåtet grymtade jag till åt det äckliga tuggummit men valde att nöja mig så att Justin inte skulle gå i tak igen över att jag var otacksam eller något liknande. Men Justin verkade inne i sin helt egna bubbla, nynnandes på någon raplåt. Melodin var inget jag kände igen, vilket var det som störde mig mest. Skulle det varit en låt jag känt igen skulle hummandet och nynnandet inte gjort mig ett skit, men ändå satt jag där och var otålig över att få reda på vilket låt som fyllde hans röst. Istället för att ta mig mod till att fråga slog jag på radion. Humoristiskt nog så spelade dem en av Justins gamla låtar, något han äntligen reagerade på. Han höjde volymen till max och började sjunga med. Förvånat satt jag bara och iakttog. Jag hade trott att han skulle drämma till radion så att den gick sönder av att höra sin gamla låt… tydligen hade jag fel.

 Hans sammetslena röst fyllde hela bilen. Talangen hade han verkligen inte förlorat på senare dagar, även fast han hade börjat röka. Låten dog långsamt ut och radioprataren satte igång med någon intervju hon hade. Stumt satt jag bara kvar i samma position med min blick fast på Justin. Justin sneglade på mig och fnös till.

”Stäng munnen. Du ser inte riktigt klok ut.” konstaterade han. Jag samlade mig och drog igen min käke.

”Du är bra. Jätte.” berömde jag chockat. Justin fingrade upp en cigarett mellan sina fingrar innan han räckte över paketet till mig.

”Jag blev inte känd för att jag sjöng dåligt.” mumlade han bakom cigaretten. Jag drog in medan jag tände den för att få glöd. Ironin efter hans senaste mening hängde fortfarande kvar i luften. Ingen av oss orkade yttra ett till ord utan satt bara där med våra cigaretter. När bilen var fylld med grå rök beslutade Justin att veva ned rutan vilket verkade klokt. Jag gjorde detsamma och lät min hand hänga utanför med cigaretten mellan pek- och långfingret. Vinden som dök in i bilen slet mig i håret. Det var skönt mot min svettiga nacke.

 Jag drog ett sista bloss av cigaretten och släppte den sedan med vinden. Justin vevade upp båda rutorna med endast ett knapptryck. Den ljudlösa asfalten byttes ut mot knastrande grus under däcken. Bilen stannade en sekund senare och Justin slängde en blick på mig.

”Det här är något för dig och mig. Jag vet att jag kan verka… bad. Men lova att inte, typ, skratta åt mig.” ville han och räckte över sin ljusrosa hand. Jag tvekade innan jag tog tag i den. Stötar for igenom mitt skelett.

”Jag lovar.”

Klockan är halv ett. Jag ska upp 6. Yippie. Jag har suttit med kapitlet hela dagen och kvällen. Så jag hoppas ni är nöjda även fast längden är sämst. Har raderat och börjat om fem gånger. Yep. Fem. Kommentera redigt så ska jag se till att kapitel 48 kommer på Tors-/fredag. Jag L O V A R.

Update; TACK EMA SÅ JÄVLIGT MYCKET FÖR HJÄLPEN. KOLLA EMAS NOVELL HÄÄÄÄÄÄÄR!