Jag skrattade lätt. Tyra var allt för bra hon. Och även om hon ibland irriterar skiter ur mig så var hon ändå min allra bästa vän.

”Kom hit.” sa hon och sträckte sig efter en kram. Jag lade armarna om henne och hon tryckte mig intill sig. ”Förlåt, men jag ville bara se till så du var okej.”

”Det är lugnt.” Det var sanningen. Det var lugnt, jag hade bara varit irriterad då hon ställde så många frågor. Om jag velat prata om det hade jag själv tagit upp det.

”Jag plockar upp dig halv åtta imorgon. Du ska väl vara med på hip hopen?”

”Absolut. Hip hop är inget teoretiskt ämne.” Påminde jag henne och hoppade ut bilen och small igen dörren bakom mig.

Jag kände hur någon andades i nacken och i ansiktet på mig. Låga fnitter hördes och jag hörde hur någon ropade på nedervåningen. Jag slog sakta upp ögonen och möttes av Leo och Jake. Genast bildades ett leende på mina läppar och jag drog in dem i en kram.

 ”God morgon pojkar,” mumlade jag trött.

”Mamma sa att vi skulle väcka dig. Hon väntar där nere för att prata med dig.” sade Jake lugnt och jag gled ur sängen och trippade trött ned för trapporna.

”God morgon gumman, förlåt för detta. Jag vet att det är din lediga dag idag men dem ringde in mig tidigare, så jag måste iväg. Kan du klä på pojkarna och sedan lämna dem i skolan och på dagis.” Jag mumlade ett ”det är lugnt jag fixar det” och sedan försvann Elenor ut genom dörren.

Jag slängde en blick på den stora klockan på väggen ovanför Tv:n och den visade kvart över sex. En idé slog mig och jag sprang upp till mitt rum och slängde mig i sängen mellan mina bröder. De fnissade och jag kramade om dem hårt. ”Vad säger ni om att ta en extra dag ledigt pojkar och göra denna helg lite längre?”

Både Jake och Leo såg ivrigt på mig och jag log stolt åt min idé. ”Vänta här.” sa jag och sprang ner för trapporna ännu en gång. I hallen hade vi en sorts byrå där telefonen stod och jag grabbade tag i den därefter försökte jag leta upp telefonkatalogen i någon av de tre lådorna som fanns där. När jag hittat den, letade jag upp Jakes skolas nummer och Leos dagis nummer för att ringa och sjukanmäla dem.

”Alek, vafö ä du inte i kolan?” frågade Leo när jag några minuter senare återvänt till mitt sovrum. Leo var tre och ibland förstod man inte vad han sade. Han hade börjat prata för fulla muggar redan vid två års ålder och det tog oss ett tag innan vi förstod oss på vad han sa. Men för var dag blev det bättre och bättre och jag tror nästan att han kommer prata som en vuxen redan vid femårsåldern.

”Jag har ingen dans idag så jag behöver inte gå.” sa jag och letade efter fjärrkontrollen för att stänga av Tv:n som hängde på väggen.

”Hej, vi kollade på det!” nu var det Jake som öppnat munnen i protest.

”Ni har hela dagen på er att slappa och göra ingenting. Jag har sjukanmält er, vi ska ha lite syskontid. Jake du hade feber och Leo du spydde hela morgonen, om någon frågar er på måndag. Got it?” båda ställde sig upp och gjorde segerdansen i sängen. Jag bestämde mig för att filma dem, så jag tog upp mobilen från mitt nattduksbord och klickade mig in på kameran. När jag efter knappt en minut klickat på stopp gick jag mot köket och ropade åt killarna att komma ner för frukost. Det bullrade till i golvet när dem som två vilda tjurar kom inspringandes i köket.

”Oj, är ni så hungriga?” retades jag med dem. Leo nickade ivrigt och slog sig ned på den höga stolen vid köksön. Han hade klyftigt kommit på att man kunde ställa sig på metallstången till köksön för att sedan hasa sig upp på den höga stolen. Om det inte vore för hans klyftighet skulle han fortfarande stått på golvet, tjurandes över att han inte kom upp.

”Okej… så vad vill ni ha? Här på Resturang Alex är alla önskemål uppskattade!” log jag med fransk brytning.

”Pannkakor!” ”Toast och oboy!” skrek dem i mun på varandra. Ett skratt lämnade min strupe.

”Toast med pannkakor och oboy?” viskade jag fram och kisade med ögonen. ”Det är det konstigaste jag hört. Men gott låter det! Ayay, pannkakor med toast och oboy ska bli!”

Glädjetjut lämnade deras munnar tillsammans med en drös applåder. Leendes började jag söka efter ingredienser i kylskåpet, nynnandes på Love Me Like You do, som jag och Nick hade dansat till. I takt med nynnandet började jag vicka på rumpan medan jag vispade ihop ingredienserna.

”Alek, va schunker du på?” frågade Leo nyfiket.

Jag vred på huvudet för att kunna möta hans nyfikna blick. ”Ska jag sätta på den?”

Han nickade glatt och räckte över min mobil. Jag tog den ur hans knubbiga små fingrar för att kunna sätta ned den i högtalaren vi hade ståendes på hyllan i köket. Jag knappade mig fram till mina låtar och satte på den. Justins lena stämma bredde ut sig över hela lägenheten, men eftersom att ingen annan än vi var hemma så gjorde det ingenting.

 Ett fåtal minuter senare, efter att ha hört låten på repeat minst tio gånger kunde man höra Leo’s ljusa stämma sjunga med.

”Lov me kaj dodo, lov me kaj dodoooo... kaj dodoooo!” sjöng han för full hals. Han tog i så pass mycket att hans äppelformade kinder blev alldeles röda av ansträngningen. Jag log brett åt hans sång och lät honom sjunga klart innan jag slog av musiken. Leo kollade stelt upp på mig. ”Nää! Chätt påå!”

”Nej, nu ska vi äta. Allt är klart. Du får sjunga mer sen.” lovade jag honom och tog tag om brickan med alla mackor och pannkakor på. Jake, som så snällt hade dukat vid matbordet, hade redan slagit sig ned med sitt Nintendo upptryckt i ansiktet.

”Hey, vi ska äta nu. Lägg ned det där tramset. Din hjärna kommer ruttna utav det.” skrämde jag upp honom.

”Äh, jag går inte på sådant längre Alex. Jag är faktiskt inte fyra längre.” protesterade han och höjde en aning på axlarna. Jag höjde retfullt på ena ögonbrynet.

”Inte? Tja, vad jag har hört…”, började jag med låg röst, ”så är det där spelet byggt för treåringar.”

Hans blick mörknade en aning, men ilskan försvann lika snabbt som den kommit. ”Äh, ge mig pannkakor.”

Jag log överlägset och räckte över tallriken med pannkakor till honom. Ända sen Jake börjat tala hade han argumenterat emot mig i alla olika saker mellan himmel och gjord. Dock hade alla konversationer slutat med att jag vunnit. Precis som nu.

Efter att vi ätit upp varenda smula av frukosten så dukade jag undan matbordet och lade ner disken i diskhon. Jag orkade inte lägga in det i maskinen än, så det fick vänta. Undertiden hade killarna placerat sig framför Tv:n i vardagsrummet med Wii spelet igång. Jag satte ingång musiken på min mobil igen och sen gick jag och placerade mig i soffan med datorn i knät. Leo sjöng återigen med i Love Me Like You Do samtidigt som han med marginal ledde över Jake på Mariospelet de spelade.

Jag förstod mig inte på pappa och Elenor som lät dem spela för mycket av dessa spelen, det kan ju inte leda till något bra. Speciellt med tanke på deras unga ålder.

”Leo, stå inte för nära Tv:n. Du kommer förstöra din syn. Backa lite!” påminde jag honom och han tog några steg tillbaka utan att slita blicken från Tv:n för en sekund.

Jag fällde upp locket på in dator och klickade mig in på Skype och till min glädje var Justin inloggad. Jag förde musen över skärmen och klickade på ”ring med video.” Medan signalerna gick fram granskade jag mina bröder.

”Heeeeeeeeej crewmate” hörde jag Justin glatt i andra änden. Jag vände blicken mot datorn igen och såg honom sitta ute vid sin pool.

”Tjena superstjärnan! Tar det lugnt vid poolen ser jag?” påstod jag och vrickade på ögonbrynen.

”Lyssnar på mina låtar ser jag?” kontrade han och jag skrattade lite. ”Japp, jag nynnade på denna låten innan och Leo frågade vad den hette, sedan när han hörde den fastade han direkt.”

”Alesch, vem pata du me?” undrade Leo och sprang fram till mig.

”Leo detta är Justin, han kan bara engelska. Precis som farmor. Hälsa på honom.” han hälsade snällt och Justin började prata med honom. Leo tog ifrån mig datorn och satte sig bred vid mig med den i knät. Jag satt vid sidan om och lyssnade hur Justin ställde frågor, sådana som om Leo hade någon tjej och om han tyckte det var kul på dagis.

Pappa var ju amerikanare och hans mor ogillade att prata svenska eftersom hon hade svårt med uttalet, så alla barnbarn fick lära sig engelska tidigt, även Leo.  Farfar där emot var duktig och honom kunde man prata svenska med. Insjunken i mina tankar hörde jag hur telegonen ringde.

Jag skyndade mig in i köket för att svara i telefonen. Vem kunde det vara nu, den här tiden på dygnet? Jag menar.. alla jobbade ju. Kanske var det en försäljare eller Leos dagisfröken? Jag greppade tag om hemtelefonen så snart jag var ute i köket och klickade på den gröna luren.

”Hemma hos familjen Smith, du talar med Alex.” andades jag ut i luren medan jag lade ned lite smådisk i diskhon.

”Hej Alex! Vad håller du på med?” Något inom mig stelnade till när jag hörde att det var min far.

”Ööh... jag... jag kollar på film.” ljög jag snabbt. Skulle han få reda på om Jake och Leos lilla skolk idag med mig skulle han gå i taket, ge mig utergångsförbud eller värre. Därför valde jag att ljuga.

”Vilken då?” frågade han envist. Alla dessa frågor... kunde dem inte vänta tills han kom hem?

”Tror det heter... View from the top. Något med Gwyneth Paltrow, den fanns på boxen så jag satte bara på den. Hur så? Var det något speciellt du ville? Jag menar.. du måste ju ha fullt upp den här tiden på dagen.”

”Ja... vad var det för något”, mumlade han i luren och jag kunde lova att han kliade sig i hårbottnen, så som han alltid gjorde när han glömde bort något, ”Just det! Du ska till banken.”

”Och varför det?” utbrast jag irriterat. Det var inte pappa jag var irriterad på – utan banken. Det var alltid kö där, och alla satt som robotar. Stirrande robotar. Banken var ett rent helvete.

Han suckade på andra sidan. ”Du jobbade väl som danslärare då och då borta i USA?”

”Jaa..?”

”Ja, och du fick lön. Nu har dem pengarna blivit omsatta till svenska pengar på ditt konto, först måste du gå till banken och skriva under en signatur på att du har sett din lön insättning och att du har jobbat där. Kanske för att bevisa att du är du också.” förklarade han i ett svep.

”Jaha, okej. Vilken tid stänger banken då?” muttrade jag och petade uttråkat på disktrasan som hängde över vattenkranen över diskhon.

”Fyra, så du får skynda dig dit. Ta gärna med dig pojkarna också, dem kan inte sitta på fritids för alltid.”

”Nä, okej. Jag fixar det. Vi ses ikväll, kram.” avslutade jag och lade tillbaka telefonen på laddaren. Utan att jag hade märkt det hade Jake kommit ut och slagit sig ned vid köksön.

”Var det pappa?” frågade han nyfiket. Jag såg djupt in i hans ögon medan jag nickade. Han suckade. ”Vad ville han?”

”Vi ska till banken. Ni följer med – för det finns ingen chans att jag riskerar utegångsförbud bara för att ni stannade hemma när Elenor kom hem. Så fixa iordning allt.” bestämde jag myndigt, precis som en förälder.

”Jaja..” svarade Jake innan han vände om tillbaka mot vardagsrummet. Förvånat kollade jag efter honom. Han hade inte motargumenterat. Han motargumenterade för det mesta när det var tråkigheter på G, men nu... var han sjuk kanske?

Jag skakade lätt på huvudet åt mina tramsiga tankar och gick ut i hallen. Sekunden senare kom Jake ut tillsammans med Leo som kollade på mig med stora, runda ögon som glittrade av nyfikenhet.

”Va schka du göja på banken Alesch?” frågade han med huvudet på sned. Jag lyfte upp honom i mitt knä för att kunna dra på honom sina yterkläder. Jag började med en lite tjockare tröja och skorna innan jag svarade.

”Vi ska hämta pengar till mig. Sen kanske vi kan gå och köpa lite glass efter det?”

”Jaaaa!” utbrast båda två i mun på varandra. Ett leende spreds snabbt på mina läppar.

”Sa du hej då till Justin, Leo?” undrade jag och han nickade till svars. Den där ungen var bara för smart för att vara två. ”Bra. Nu ska vi ut på äventyr.” skojade jag med dem och greppade tag om min jacka innan jag slog upp ytterdörren.

Solen sken ute och för omväxlings skull var det en aning varmt. Tio plusgrader kanske. För mig var det rena rama vintern efter Los Angeles, men det var helt okej ändå. Inte så pass kallt att man hackade tänder. Jake och Leo sprang runt en stor vattenpöl i någon lek om att dem inte skulle nudda vattnet. Efter ett tag stannade båda två och vacklade till av yrsel. Bara att se det fick det att rycka i mungiporna på mig. En stund senare kom dem springandes efter mig, som satt på en bänk utanför bankens dörrar.

Som jag hade anat var det proppfullt med folk där inne, allt mellan skejtare till män i kostym.

”Alesch, schka vi inte gå in?” frågade Leo med kisande ögon åt mitt håll. Jag sneglade in genom glasfönstrena. Det verkade bara fyllas på med mer och mer folk, så det var väll lika bra att gå in. Jag nickade åt deras håll och slog upp dörren. Tysta som små möss gick dem fram till väggen och ställde sig där. Själv gick jag fram till nummerlappsmaskinen, men innan jag hunnit klicka åt mig en nummerlapp small det till. Högt.

___________________________________________________________________________________________

Vad hände där? I smell DRAMA.

Ett aningen framtvingat kapitel. Men vi fick till det någorlunda tycker jag. Både jag och Liv har tillsammans skrivit detta kapitel. Kommentera! /E