Jag tänkte tillbaka på stormen, när Selena suttit ute i vardagsrummet under hela tiden. När jag hade somnat, hade hon och Justin gjort något då? Nej Noelle, tänk inte på Justin mer. Gör det inte.

”Mm” instämde jag sömnigt.

”Du och Justin då, är ni kära?” fnittrade hon och fladdrade romantiskt med sina ögonfransar.

”Jätte.” svarade jag med en klump i halsen. Helst ville jag bara berätta sanningen för henne, men jag vart ju betald för att inte göra det, så varför sumpa den chansen?

”Jag kan se det” nickade hon leendes.

”Han är nog den finaste killen jag träffat på länge.” tillade jag kärleksfullt.

”Ni är så fina tillsammans. Ni måste verkligen älska varandra mycket.”

Jag funderade ett tag innan jag svarade, ”Ja, jag älskar honom till månen och tillbaka. Jorden runt, hundra varv.”

Juan Pierre, som fotografen hette, vred och vände på mina armar så att dem låg runt Justin i olika positioner. Hans stank Cologne och cigarr, vilket gjorde det outhärdligt att stå nära honom. Varje gång han skulle byta pose på oss höll jag andan. Mitt hår stank säkert cigarr vid det här laget, men det var inget att klaga över.

”Hur är det?” mumlade Justin diskret när Juan stod och diskuterade med Scooter. Vi skulle tydligen pryda omslaget på People Magazine.

”Äckligt” svarade jag ärligt. Justin lutade sitt huvud mot mitt med en suck.

”Det är snart klar. Tänk att jag fick leva med det här hela förra året, och åren innan” påminde han mig.

”Jag vet.”

”Jag vet att du vet” viskade han hest och rättade till slipsen. Han såg stilig ut, med lite barnsligt rufsigt hår, svart smoking. Man blev ju nästan tänd på honom. Lusthuset vi stod i luktade kraftigt av rosor. Juan hade konstaterat att vi såg så kära ut ett flertal gånger. Att höra det skulle väll göra oss glada, men varenda nerv inom mig sade att det inte var äkta. Justin spelade ju bara, han hade ju varit med på CSI och hela grejen.

Juan slängde en blick mot mig och Justin samtidigt som Scooter stod och skrev en check. Så vi hade inte blivit erbjudna det här? Hade Scooter betalat People Magazine att ha med oss? Otroligt. Xena dök upp i dörröppningen med Sasha medsides. En rynka  var placerad mellan Sashas ifyllda ögonbryn. Jag ursäktade mig för att gå iväg till dem och ta reda på vad som försiggick.

”Vad är det?” väste jag till dem båda. Xena såg ut som att hon skulle spy, alldeles kritvit i ansiktet.

”Asså… hur ska man säga det här… det är någon.. som… ja, öh, du får nog se själv.” tyckte Sasha nervöst. Justin dök upp bakom mig.

”Vad håller ni på med tjejer?” frågade han oroligt. Jag bet mig löst i underläppen och gick utan att svara med Sasha till logen. Där låg en bunt med bilder på Liam. Mitt i högen satt det en blond docka, som satt och skrek ”Hjälp mig!”. Skakningarna tog fart i händerna på mig. Det blev iskallt. Vem gör sånt här? Justin kom återigen upp bakom mig och flämtade till. Vakterna kom gåendes mot oss med svettpärlor rinnandes ned för tinningarna.

”Det brinner i lobbyn.” berättade dem i mun på varandra. Bilder från den kvällen tog plats på mina näthinnor. Tårarna vägrade lyda mig, utan rann bara. Min sminkning skulle nog förstöras. Men det var inget jag kunde kontrollera just då. Scooter var alldeles högröd i ansiktet när han kom gåendes mot oss.

”Paparazzis och fans bombarderar stället. Kenny har börjat kolla igenom säkerhets kamerorna.”

”Jag måste spy” mumlade jag i det hela. Mina klackskor ekade högt när jag sprang igenom korridorerna som kändes mindre och mindre för varje steg jag tog. Toaletterna låg flera tusen meter bort kändes det som när jag äntligen kunde böja mig över en toalett och låta spyan forsa ut. Till min förvåning, var Justin framme bara en sekund efter mig. Ensam var han inte heller. Xena, Maxine och Sasha var i hans släptåg. Det jag ville mest var att alla bara skulle försvinna. Låta mig vara ifred för en gångs skull. Jag orkade inte det här längre. Justin räckte över en pappersbit, Maxine en vattenflaska och Xena ett tuggummipaket. Sasha brydde sig såklart om sminket så hon höll faktiskt fram en sminkväska. Det förvånade mig inte.

”Vi kan skippa Balen.” tröstade Justin mig medan han smekte min klibbiga kind. Jag  tog stora klunkar av vattnet och lät mig själv smälta in vad som nyss hänt. Någon som visste om Liam måste ha gjort det här. Ingen annan skulle kunna gjort det, och det var bara min släckt och halva Dallas som visste om det.

Kunde det varit Cas? Hade hon ens mage till att göra något sådant? Kanske var det Bruce, mitt psykiatriska ex? Nej, han var ju insatt på kåken. Mitt huvud rabblade upp en massa namn vilket bara gjorde mig yr. Vad skulle jag tro på? Justin sa en massa saker som min hjärna vägrade ta in. Allting stängdes ute, förutom min mobil när den tillslut plingade till. Jag ville knappt kolla på mobilen. Faktiskt ville jag bara slänga ned den i toaletten. Men jag tog mod till mig, för Liams skulle kollade jag.

Från: Okänd

Tror du att jag skämtar? Jag kan gå djupare Noelle – såvida du inte gör slut med Justin.

Utan att tveka räckte jag över mobilen till Justin, som med rynkad panna läste texten. Det tog en sekund för honom att läsa det, innan han ilsket slängde in mobilen i väggen. Inte så smart kanske. Jag menar, det fanns ju data tekniker som kunde spåra IP adressen sms:et kom ifrån. Nu var ju jag och Justin dem ända vittnena till det.

Fast den tanke som störde mig mest var varför han reagerade såhär? Det var ju inget som drabbade honom direkt. Förutom att jag kanske skulle bli mördad eller värre, och han skulle förlora sin värdefulla flickvän. Allt det skitsnacket störde mig, ärligt talat.

”Vad ska vi göra? Balen börjar om en timme” pep Sasha nervöst och drog i ärmarna till sin silvriga klänning. Balen var inte ens ett alternativ för mig längre. Förväntade hon sig att jag skulle sätta upp en mask att bära hela kvällen, när just detta hade hänt. Fan heller. Det skulle aldrig gå.

”Noelle, du måste” manade Scooter från dörröppningen, stirrandes ned i sin sprillans nya iPhone 5.

”Måste? Vadå måste?! Någon gjorde vad fan något jävla… åh, min lillebror!” skrek jag förtvivlat.

”Din lillebror?”

Jag hade helt och hållet glömt bort att Justin inte visste ett smack om Liam, ”Jag berättar sen.”

”Hon dödade sin lillebror.” suckade Sasha. Justins blick slets från mig till Sasha, sedan tillbaka till mig.

”Va?” flämtade han. Scooters ansikte ändrade färg från rött till någon lila, violett färg.

”Olyckshändelse. Och hur vet du det?” Alla blickar fördes mot Sasha igen.

”Tror du inte jag gör researchs om tjejer jag tar hand om? Så klart jag visste det.” fnös hon kyligt.

Jag svalde hårt, ”Det var du, eller hur?”

”Var inte löjlig” skrattade hon nervöst – alldeles för nervöst. Jag klev ett steg framåt mot henne.

”Du är så besatt av Justin att du inte kan låta hans tjejer vara ifred, så du ger dig på mig. Min lillebror. Han är död för guds skull!” skrek jag medan jag slängde armarna runt mig. Justin tog tag i min handled men åkte på en rak höger. Han fick skylla sig själv.

”Fuck you” morrade Sasha. Var det allt hon hade? Fuck you?

”Grip henne.” beordrade jag poliserna som stod i dörröppningen vid Scooter. En av poliserna ryckte till.

”Rita Olsen? Vi har letat över hela landet efter dig i över sju år. Du ska få åka en lång väg till Lenningsburgh.” skrockade han dovt. Sasha, eller ska man säga Rita, skriade till. Jag smög mig fram till Scooter.

”Vad är det?”

”Lenningsburgh är ett mentalsjukhus för högsta grad. Hon behöver nog det.” 

Inget av det här kändes verkligt. Sasha var ett psykfall som var kär i Justin och som inte stod ut med synen av att se Justin med någon annan än sig själv. Bara tanken äcklade mig grovt. Kvällen som skulle bli en lyckad kväll, vart en katastrof. Varför förvånade det mig? Alla kvällar Justin försökte göra till en succés blev alltid misslyckade, antingen med bråk, fel umgänge eller slagsmål. Mitt liv gick åt helvetet. Liam var säkert besviken på mig just nu. Om jag hade tur skulle han inte försöka göra mitt liv efter det här livet till ett helvete. Typ att jag kom till helvetet. Om Gud ville ha det så här för mig i detta livet, det kunde jag ta. Om han skulle låta mig genomlida det när jag var död också så skulle jag ta livet av mig. Lyckat, jag skulle ju redan vara död. Mentalt slog jag till mig själv hårt i ansiktet. I hopp om att Justin skulle komma till mig, gick jag in i logen. Bilderna var bortplockade. Det var som om att detta aldrig hade hänt.

”Vill du gå?” frågade Justin när han kommit in i logen, som jag hade hoppats.

”Allt jag vill är att åka hem.” stönade jag.

”Hem-Hem eller Hem-New York?”

”New York.”

”Jag fixar ett plan.”

Sekunden efter stod han med mobilen tryckt mot örat, talandes med en kapten som givetvis kunde lämna sin familj för att flyga mig tvärs över landet. Jag tyckte ärligt talat synd om stackaren Justin hade skickat iväg till LAX att göra iordning ett plan. Fast att han gjorde det till mig… det kändes speciellt.  Bara för att han gjorde det till mig.

”Vi åker hem och får dig ur den där löjliga klänningen.” tyckte Justin med en hand uträckt till mig.

Väl iförd i en lila Juice Couture dress, med uppsatt hår och mina converse på kunde vi åka. Justin valde att ta den långa vägen till LAX, för han trodde det skulle vara kö hela vägen. Knappast. Han fick hållas. Området vi åkte runt i var ödelagt. Byggnaderna var så nedslitna att dem såg ut att kunna rasa bara utav en vindpust – om ens det. Affärerna under lägenheterna var igenbommade. Fönsterna till dem var täckta av stora plywood skivor som ungdomar eller ligister hade klottrat på. Husen måste ha varit vita förut, men nu såg dem mer beigea ut. Vid början av slutet var det gult, kanske på grund av alla hemlösa och fulla som stod och kissade där om nätterna. Att se fönsterna så… tomma av liv gjorde mig alldeles kall inombords. Jag var van vid att se ett lysande, glatt L.A. Det här var jag inte beredd på. Stanken av alkohol och kiss drog sig in i bilen då Justin hade sitt fönster öppet. Dock var jag för chockad över kvällens händelser för att ens bry mig.

  Månen var det enda som lyste upp området vi åkte omkring i. Stjärnorna syntes för en gångs skull. I New York eller hos Justin inne i L.A syntes dem inte alls. Det var väll pågrund av all belysning husen gav ifrån sig. Inte ens en gatulampa var tänd här. På en parkbänk några meter bort satt två hemlösa men, skrattandes åt varandra. Den ena mötte min blick och stötte till den andre i sidan. Båda två blickade den vita Range Rovern vi åkte omkring i. Båda två reste sig upp och började springa mot oss. Att åka snabbare föll sig inte in för Justin, nej nej, han skulle åka i 10 km/h just nu. En av dem hemlösa snavade på sitt byxben och ramlade. Den andre stannade upp och Justin gasade på. Oron släppte. Nu skulle vi åtminstone inte bli rånade eller vad dem än hade planerat. Justin svängde ut på motorvägen som ledde oss till LAX.

”Åker du med mig?” tog jag mod till mig att fråga helt plötsligt.

”Jag har jobb att göra här. Men jag tar mig till New York så snabbt jag kan. Du kan ju umgås.”

”Med?” lekte jag dumt. Min hjärna fungerade inte riktigt som den skulle just nu.

”Rosie? Dina? Gå i skolan. Du är fortfarande en elev vet du..” påminde Justin mig allvarligt. Sen när brydde han sig om skolan? Jag beslutade att inte ta den diskussionen något steg längre. Det var inte värt det. Istället, satte jag på Radion. Om man inte har något att säga kan man väll lyssna på musik?

 Men det tyckte inte Justin. Utan han slog av radion i samma stund jag satte på den. Det var endast tur att jag hann rycka bort handen från radioknappen innan han smällde till den.

”Kan du inte säga något? Typ berätta varför du inte sagt något om din döda lillebror?” tyckte han.

”Det är ett känsligt ämne, så nej tack.” svarade jag vagt. Förbryllad över att Justin gick så långt.

”Du kanske kunde berättat innan, jag menar, vi är ju ändå ihop.” muttrade han sammanbitet.

 Jag suckade, ”Jag lämnade honom sovandes i sitt rum, satte på spisen, gick och hämtade cigg av Cas och när jag kom tillbaka stod huset i lågor.”

 Att behöva berätta det för Justin på det här viset sved, värre än vad man kunde ana. Han visste ingenting om sådant. Hade han dödat Jazmyn eller Jaxon skulle det ju vara andra bullar. Då skulle han förstå. Nu, såg han det säkert som att jag var en mördare som bara dränkte min sorg i alkohol.

”Jag är ledsen.” Ärlighet. Det var allt jag krävde av honom, men inte ens det kunde han erbjuda.

”Tack för visad hänsyn” väste jag irriterat till svar. Han slet blicken från vägen i en sekund för att kolla på mig.

”Jag är ledsen sa jag? Kan du inte ta in det i din lilla hjärna? Kanske inte.” röt han ilsket.

”Du bara spelar, visar sympati för att du tycker att jag är galen. Fuck yo-”

”Attityd! Du är min Noelle. Och det kommer du vara i över ett halvår till. Så då ska du fan bete dig rätt.”

Jag bankade huvudet i nackstödet. Varför skulle han alltid vinna våra små dispyter? Att han ägde mig var ju ett bra argument också, det bästa jag hört faktiskt. Min tanke fick mig att le för en gångs skull. Något Justin lyckades med… låt mig säga… 0.06 procent av all tid vi spenderade tillsammans? Allt vi gjorde var att bråka. Bråka, knulla, vara lite glada, bråka, glada, bråka, knulla. Det var så det var helt enkelt. Inget av vad jag gjorde för att förmedla mina känslor till honom fick honom att förstå hur jag egentligen kände.

 Irriterat började jag dra med tumnageln över mina fleece byxor. Justin andades oregelbundet av ilska. Killen hade verkligen anger issues. Scooter kunde knappast stå ut med Justin dagligen utan att röka på rejält innan han träffade Justin. Jag klarade knappast av honom när jag var full.  

”Vi är framme..” muttrade han irriterat. Min blick for mot glasdörrarna som svängdes åt sidan när folk gick fram mot dem. Det var nästan folktomt inne på flygplatsen chockerandes nog.

”Ska du inte följa mig till gaten?” trodde jag, fokuserandes på dörrarna som svängdes åt sidan, tillbaka, åt sidan, tillbaka och i fortsatt process höll på så.

”Du klarar dig själv, don’t ya Sweet Pea?” morrade han barskt. Hans tilltal fick det att rysa i ryggraden på mig.

”Du kanske skulle kunna vara tre-”

"Maybe, you could be a little Nic-"

”Trevlig?” avbröt han mig och kollade kallt på mig. ”Tror inte det. Försök inte att vara den snälla nu.”

”Jag är den mogna.” snäste jag, vetandes om att jag hade så fel. Jag var ju den omogna.

Justin brast ut i skratt, ”Du? Den mogna? Ring in till American Funniest Videos, jag har en bra en.”

”Jag hatar dig.” ljög jag och hoppade ut ur bilen. Mina LV Väskor stod redan på en vagn bredvid bilen. Tydligen hade Justin betalade någon att göra det också. Jag greppade tag om handtaget och sköt sedan vagnen ifrån mig med all min kraft. Biljetten sade mig att jag skulle till Gate 8, så jag förde mina steg dit utan att ens slänga en blick bak på Justin som fortfarande satt i bilen.

 Han var inte värd mina tankar, så varför ge honom all den uppmärksamhet han inte ens förtjänade? Även om vi skulle bli ihop skulle han aldrig behandla mig som hans jämnlike, och jag skulle aldrig tilltala honom med respekt. Så det skulle aldrig fungera, men det var kanske det som var grejen? Vi var så olika, som Jing och Jang, som ändå passade så bra tillsammans. Plus och Minus, Robin och Mary – vi var som en misslyckad duo.

”Noelle Hastings?” skrövlade en röst till bredvid mig när jag äntligen var framme vid rätt gate.

”Det är jag.” svarade jag utan att släppa blicken från mina smutsiga skor. Han kunde ju prata nu när han visste att han hade min uppmärksamhet, så varför stod han ändå där helt tyst. Jag kollade tröttsamt upp på personen. Det måste varit kaptenen, han bar ju en marinblå kostym och en likafärgad hatt.

”Vi ska ta planet där borta.” berättade han och pekade på ett lite mindre, vitt plan. Justins privatplan. Fast snarare ett av Justins privatplan. Nickandes följde jag kaptenen mot hissen som tog oss ned till själva landningsbanan. En kille i ljusblå overall kom och tog mina väskor för att sedan lägga in dem i bagageluckan till planet.

  Kaptenen försvann med ens in till sin kollega inne i cockpiten när vi var inne på planet. Då vart jag ensam igen då. Min blick föll sömnigt utöver det utrymmet jag hade. En liten säng, två fåtöljer, toalett, en tv och en minibar. Jag kunde inte sluta glo på sängen ett tag, så när kaptenen bad mig spänna fast mig lade jag mig ned under täcket, fastspänd och redo att sova hela resan.

Snön låg placerad över hela New York. Det brukade ju snöa i början av December, så jag var inte direkt förvånad. Men att komma från ett lite varmare klimat till Snö utan vinterjacka var inte vad jag hade förväntat mig. Mitt konto var i alla fall fyllt med pengar upp till bredden, så det var inget problem. Dina hade mött upp mig på JFK för att guida mig till vår nya lägenhet.

 Man såg att hon hade mer pengar nu. Istället för att bära sina ljusblåa jeans och rosa kofta hade hon istället på sig ett par tjockare vita strumpbyxor, en rutig kjol i färgerna blått och svart, en ljusblå skjorta i siden och hennes långa, bronsfärgade hår var uppsatt i en inbakad fläta. Rosie hade varit så pass generös att hon tillochmed köpt Dina en mobiltelefon att ha med sig. Nu kunde hon åtminstone ringa när hon behövde något. Medan Dina satt och babblade om hur fint vi bodde, hur mycket nya kompisar hon fått, hur avundsjuk Lianne var över att hon hade en mobil och andra ovesäntligheter satt jag med blicken ut för fönstret. Jag kunde inte släppa blicken från Central Park. Det såg alldeles magiskt ut. En tomte gubbe stod i mitten av gången, vid bron, hela dammen var full med folk som åkte omkring på hyrda skridskor, barn åkte pulka nedför backen, en gammal dam stod och sålde rostade mandlar. Det var magiskt – ingen kunde säga emot.

 Väl framme vid det stora, fräsha huset släpade Dina mig mot den träfärgade hissen. Portvakten tog vänligt hand om mina väskor. En portvakt hade dem tillochmed! Justin hade verkligen gjort Rosies och Dinas liv snäppet bättre, mitt snäppet sämre.

Dina drog ett djupt andetag innan hon fortsatte babbla, ”Och så har vi besök!”

 Jag kunde inte undgå att sucka. Besök hit och besök dit. Rosie och Dina hade verkligen plockat på sig ett gäng kompisar när jag varit borta. Folk var väll säkert bara intresserade över deras nyliga rikedom. Dina fiskade upp en silvrig nyckel med ett rosa, glittrigt band runt ur sin ficka. Hon tryckte in nyckeln i låset, vred om och slog upp dörren åt mig. En doft av bullar slog mig i ansiktet. Nog hade vi besök. Lägenheten var trippelt så stor. Det var bra. Väggarna i hallen var ljusgula, en stor beigea matta täckte hela golvet. Jag gled ur mina våta converse och trippade in i vardagsrummet efter Dina, men stelnade genast till.

”Noelle.” sa hon stelt. Det kunde inte vara…

”Ella.” svarade jag med en klump i halsen.