”Han kom nyss ut ur fängelset, okej? Jag måste rätta till det…” morrade Justin till svar. Och så var han tillbaka. Toppen Noelle, du förstörde kanske en kvälls lugn.
”Vadå fängelse?” flämtade jag. Justin sneglade på mig medan han knappade på skärmen.
”Han åkte för att hämta min beställning. Jag hade beställt mycket. När han kom till vårat ställe, så stod polisen där utanför. Ett anonymt tips...” berättade Justin snabbt, och mycket irriterat. Jag nickade lätt.
”Okej, okej, jag frågade bara.” mumlade jag. Han nickade och lade sedan ifrån sig mobilen för att resa sig upp.
”Det där i hissen… vad var det?” tog jag mod till mig att fråga. Om han blev sur nu var inte mitt problem.
”Tja, det är något som bara jag vet.” flinade han innan han försvann ned under vattenytan. Jag suckade.
Den killen alltså…

Jag vred och vände på mig i dem knöliga lakanen. Det var kokhett inne på hotellrummet jag befann mig i. Justin hade gått ut för ett väldigt bra tag sedan. Klockan slog 03.30. Enligt Justins instruktioner så skulle Sasha vara här klockan 9 imorgon. Det betydde att sömn inte var något jag skulle få mycket av i natt. Hopplöst reste jag mig upp och gick fram till balkongdörren, som vette ut mot stranden. En sval bris slog över min varma, bara kropp. Eller, jag gick omkring i ett tunt spets linne som Justin hade köpt till mig. Det och mina trosor var det enda som fick mig att inte drunkna i svett. Det var svalt ute, ljumt. Inte för kallt. Alldeles perfekt… Jag slog mig ned på den svarta utemöbeln, med blicken utöver horisonten. Solen började gå upp.

Att vara den jag är, i min position har aldrig varit enkelt. Inte ens som barn. Alla tjejkompisar hatade mig, så killarna var praktiskt taget dem enda jag umgicks med. Tjejer var bara drama, hela jävla tiden ska vi smeta runt allting. Göra en höna av en fjäder. Innan Liam kom så var jag ensam. Men Liam kom ändå inte förrän jag var tretton år gammal ungefär. Mamma och pappa hade hoppats på en liten dotter igen, en som dem skulle kunna älska. Göra rätt med, då jag vart så misslyckad. Men så kom Liam, som egentligen skulle hetat Leone om det hade blivit en flicka. Det hade varit en stor besvikelse, men det fick duga tyckte dem väll, med tanke på att dem inte adopterade bort honom chockerande nog. Det mesta av min barndom var ett svart dunkel. Inga minnen. Det lilla jag kom ihåg var inte det bästa heller. Mina föräldrar hade brytt sig om mig tills jag fyllde nio. Då tog jag ansvar för mig själv. Började skämma ut dem, slänga ur mig saker som jag inte borde. Då vart jag en förbannelse enligt prästen som var då, inte Rebeccas pappa. Då gjorde mina föräldrar allt för att få ett till barn. Ett annat barn. Som då vart Liam. Jag fyllde mina lungor med syre. Solen började visa sig längre bort vid horisonten. Snart var det väll morgon, och jag hade inte fått en blund. Inte bara tack vare Justin, utan för att det bara inte gick att sova. Min mobil vibrerade till inne på rummet. Jag reste mig upp och gick in för att hämta den. Jag sköt pilen åt höger för att låsa upp skärmen.

Hey Noelle, det är Sasha. Det kanske är lite sent och så, men jag kommer tyvärr inte kunna komma till dig klockan nio. Justin har gett mig andra uppgifter. Dig med av vad jag förstod. Han berättar imorgon när han kommer hem.:) Sasha.

Suck. Vad ville han att jag skulle göra nu? Åka till Somalia och ge små barn mat? Att vara under Justins makt var bara för jobbigt ibland. Om han skulle veta vad äkta kärlek var, skulle han aldrig behandla någon så här. Inte ens en fejkad flickvän. Vare sig jag är uppkäftig mot honom eller inte, så är han alltid hundra gånger värre. Var det någon payback eller? Mobilen fick följa med upp på balkongen denna gången, samt en filt. Jag skulle nog bli kvar där ute ett tag till, då jag inte ens kände mig sömnig alls just nu. Jag passade på att skicka iväg ett sms till Cece medan jag ändå hade tid för det.

Jag vet att allt är ganska tumult just nu. Men jag gör det här för en bra sak… När jag kommer tillbaka till Manhattan kommer du få veta allt. Jag kommer förklara också. Du kan väll ringa nån dag?:)Jag saknar dig Cece. Men vi ses snart. XO Noelle.

Hur mycket var klockan i New York? Två? Ett? Det var Torsdag, vilket resulterade att hon borde ligga till sängs, så vida hon skiter i skolan. Då är hon förmodligen ute på någon fest. Jag tänkte tillbaka på dagen då allt festande började. För min del.

***

Jag bet mig hårt i kinden. Det var hopplöst. Hur jag än drog i håret, kunde jag inte få upp den i någon fin uppsättning. Mamma dök upp i dörrposten med ett leende på läpparna. Hon verkade lycklig.

”Vill du ha hjälp?” undrade hon mjukt. Jag nickade och kollade mig själv i spegeln. Det var inget speciellt med tolv, bara ett år äldre än elva. Hon ställde sig bakom med händerna i mitt hår. Jag sneglade på locktången Cas hade glömt här igår natt. Vi hade suttit uppe hela natten, med Smarties och läsk. Inte så smart. Att vi skulle till mormor och morfar idag, efter en sådan natt, var inte roligt.

”Hade ni kul igår då?” Jag kollade storögt på mamma. Cas hade klättrat upp för stuprännan för att hon egentligen inte fick vara här, just för att vi skulle till mormor och morfar idag.

”Ni var inte direkt tysta.” förklarade hon leendes. Jag log också med tanke på kvällen igår.

”Ja, det var jättekul. Vi kollade på film, pratade och sminkade oss.” berättade jag exalterat. Hon nickade.

”Ja, vi hörde er minsann.” Leendet försvann. Hade hon hört det jag hade sagt? Min hals torkade.

”Jag menade d-det int-” började jag med stammande röst, men mamma slog sig ned på huk bredvid mig med en besviken suck.

”Att kalla Lester för pedofil är en sak, att få några grannar emot oss. Men att ni två har förstört hans cykel, och kastat ägg på honom  gör mig redigt besviken Noelle.” viskade mamma besviket. Hennes ögon var glansiga, rösten tjock som om hon skulle brista ut i tårar när som helst. Jag nickade förstående.

”Jag vet. Förlåt.” bad jag henne. Hon kollade på locktången som låg i hörnet av mitt stora rum.

”Är det där Cas’?” frågade mamma lugnt. Jag nickade stumt. ”Vill du ha lockigt hår?” log hon och plockade upp den röda locktången. Skulle vi verkligen använda Cas’ locktång? Hon hade fått den ifrån Spanien trotsallt… Att behöva välja tyngde mig, men hon sa igår att jag aldrig fick använda den. Men det var ju hon som hade lämnat den här…

”Okej.” nickade jag. Mamma stoppade in kontakten i väggen och smekte mitt blonda huvud.

”Du kommer bli så fin. Ska du inte klä på dig?” andades hon vänligt ut. Jag blickade min utstyrsel som var en röd blus och ett par vita jeans. Klä på mig?

”Jag är påklädd…” mumlade jag tveksamt. Hon skakade på huvudet samtidigt som hon letade efter något i min byrå. Vad gjorde hon? Jag skulle ha på mig det här! Men hon fortsatte leta efter det hon sökte. Sekunden senare drog hon upp en prickig klänning, som jag fått som åttaåring.

”Ta på dig det här.” beordrade hon mig. Mormor och morfar brydde sig kanske om hur man såg ut, men de skulle nog inte kasta ut mig om de såg hur jag var klädd.

”Nej. Jag ska ha på mig det här.” trotsade jag henne.

”Noelle, nu lyssnar du på mig” sa hon och tog ett hotfullt steg framåt, ”ta på dig det här. Nu.”

”Nej.” upprepade jag kallt. Hon skulle inte få bestämma över mig, inte idag. På min födelsedag.

”Gör som jag säger!” skrek hon och tog ett steg närmre, med locktången i handen. Den trycktes mot min arm. Det sved. Rejält. Hon märkte inte ens att den befann sig mot min arm, och jag förmådde mig inte att skrika. Det började ryka. Den hade säkert bränt igenom min hud vid det här laget. Mamma kollade ned på armen.

”Åh, herre!” utbrast hon och drog undan locktången som nu hade blod på sig, som sakta men säkert brände sig fast. Min blick föll ned på min arm. Det var rött, men små svarta skorpor på vissa ställen. Tårarna brände i ögonen på mig. Min syn var suddig. Mamma greppade tag om min axel för att få in mig på badrummet, där hon tryckte den min arm i handfatet innan hon vred på det kalla vattnet. Smärtan minskades, men den fanns fortfarande där. Hon smekte min hand medan hon baddade såret med kallt vatten.

”Förlåt älskling, åh, förlåt, förlåt…” viskade hon ledsamt i örat på mig. Jag svalde hårt, men det fanns inget att svälja. Mamma gick med snabba steg ut ur badrummet och kom sedan tillbaka med pappa.

”Vad har du gjort?!” väste han mot henne. Folk skulle säkert tro att jag blev slagen hemma. Misshandlad. Jag slog mig ned på toalettlocket medan pappa hade gått för att hämta bandage.  Där satt jag. Tårarna rann stumt ned för mina kinder. Vad skulle jag göra? Jag drog upp en låda under handfatet där alla plåster låg och klistrade på några på såret. Det sved, men vad kunde jag göra åt saken? Utanpå lindade jag papper runt som jag sedan tejpade samman med ännu ett plåster. Utan att tänka om, öppnade jag fönstret och klättrade smärtsamt ned för stuprännan. Min mobil började surra i samma stund som jag landade på grusgången.

”Hallå?” grät jag in i luren.

”Varför gråter du? Har det hänt något?” frågade Cas oroligt i andra änden, som det dunkade musik ifrån.

”Kan jag få komma till dig?” bad jag ledsamt. Jag kunde höra hur hon nickade.

”Ja då. Kom till Stredfordgatan 34. Jag väntar utanför huset, okej? Du vet att du alltid kan komma till mig om du behöver något Noelle.” påminde hon mig, något hon gjorde flera gånger i veckan.

”Ja.” viskade jag och lade sedan på. Nu skulle jag dricka så mycket så att alla mina bekymmer försvann.

***

”Noelle?” Justin skakade på min axel. Jag vägrade slå upp ögonlocken. Klockan måste vara mycket.

”Noelle!” röt Justin irriterat och slog en kudde över mitt ansikte. Mentalt log jag. Han skulle få försöka lite till. Vilket han gjorde. Han bar upp mig i sin famn, men stannade sedan. Då förmådde jag mig att öppna ett öga. Han höll mig över balkongräcket. Mitt hjärta slog en volt.

”Ta in mig!” skrek jag förtvivlat. Justin skrattade bara, men släppte ned mig på balkongen igen.

”Hur mycket är klockan?” gäspade jag trött.

”Halv tio.” log han. Han måste ha förstått att jag inte kunnat sova då jag satt på balkongen. Varför ska han vara så jävlig? Aldrig låta mig ha en lugn stund för mig själv. Varför hade han inte kunnat bära in mig i sängen istället? Låtit mig sova vidare? ”Jävla idiot.” suckade jag irriterat.

”Gå och duscha, klä sedan på dig. Vi har viktiga saker att göra.” berättade han. Viktiga saker in my ass. Men jag var alldeles för trött för att starta en dispyt med Justin så här tidigt på morgonen, så jag gick bara in på badrummet.

Jag behövde inte någon superlång dusch, så jag gick bara någon minut senare ut ur badrummet. Justin satt med mobilen fastklistrad mot örat. Som vanligt då alltså… jag drog upp dragkedjan till min resväska och började gräva efter lite kläder. ”Ta den.” ville Justin och pekade på en puderrosa kavaj jag nyss hade slängt ut på golvet. Suckandes, drog jag upp ett par svarta skinnbyxor och ett svart linne till den innan jag gick in på badrummet igen. Justin log bakom mig när jag slog igen dörren. Typiskt honom. Men var man ihop med Justin Bieber skulle man väll se sofistikerad ut. Alltid. Kläderna satt på min kropp inom några sekunder. Jag drog med handduken igenom håret, fönade det och lockade det sedan. Det påminde mig om det hemska minnet jag hade med locktångar. Jag kollade ned på ärret som fortfarande var prytt på min arm. Tillbakablickar forcerade på min näthinna. Jag sminkade mig snabbt för att sedan kunna ta mig ut ur badrummet. Ångesten hade kommit krypandes, men jag hann ta mig ut innan det värsta hann börja, Justin stod redo att gå med någon mörkhyad man bredvid sig.

”Noelle, det här är Kenny. Kenny, du känner Noelle…” viskade Justin hest. Jag nickade bara snabbt.

”Vadå? Jag känner igen honom, men du sa ju att alla i ditt förra team lämnat dig?”

”Ja, men Kenny var villig att komma tillbaka. Han tror att du har förändrat mig.” suckade Justin.

”Och det har hon. Du är inte lika arrogant som förut.” hostade Kenny fram, med ett gömt leende.

”Tro mig, han är värre.” meddelade jag Kenny som inte hade en aning om vilken uppgift han tagit åt sig. Att vakta Justin Bieber var inte det enklaste. Men skulle han verkligen få tillbaka allt annat nu också? Sina kompisar, hans crew, hans familj…? Bara tack vare mig? Jag var inte så mycket bättre heller, men det visste dem ju inte.

”Vi ska iväg på ett möte med Scooter. Du kan ju… stanna här.” muttrade Justin med en blick på mig.

”Va? Vadå vänta här?” härmade jag honom uppretat. Han nickade.

”Ja? Förstår du inte? Du ska vara på det här rummet, tills jag kommer tillbaka. Jag kommer ha en vakt här utanför som kommer se till så att du inte smiter ut, din lilla bi-”

”Justin!” avbröt Kenny honom. Han kanske fattade nu att Justin inte förändrat ett dugg? Eller inte.

”Jaja, stanna här bara.” Dem vände om och gick ut ur rummet med en smäll. Då var jag ensam kvar då. Solen strålade in i rummet, så lampor behövde inte tändas. Uttråkat gick jag ut i köket för att leta reda på något att äta. Hade han väckt mig så tidigt, tvingat in mig i duschen, tvingat mig att klä på mig, för att sedan bara sticka? Bra taktik. Kylskåpet stod tomt. Det enda som fanns var en skål med vindruvor som var en prydnad. Bättre än inget. Jag tog en vattenflaska och skålen med Vindruvor med mig in på rummet igen. Jag skrollade igenom Twitter, Facebook, Instagram, rensade mina bilder, la upp en bild på Justin och mig på Instagram, spelade lite spel men tiden verkade inte vilja rinna. Halv ett fortsatte jag sysselsätta mig genom att spela spel på min mobil eftersom att frukten var slut, och mitt vatten. Dörren ute i hallen smällde till, vilket skrämde livet ur mig. Jag skyndade mig upp på fötter för att kolla vem som hade kommit in i rummet.