Previously: Vi behöver prata, du kan inte rymma nu Noelle. / J.

Noelle, var inte barnslig! Du kanske skulle ha sagt sanningen? Ja, du försökte se hur jag reagerade och du lyckades. Jag fick PANIK! Kom tillbaka till hotellet så snabbt du kan. / J.

Vad hände egentligen? Justin har ringt och frågat efter dig. Vart är du? XOXO Cas

Med en suck stängde jag av mobilen. Jag orkade helt enkelt inte få en massa meddelanden, som jag ändå inte skulle svara på. En svart bil körde förbi mig, men backade sedan. Jag reste mig genast upp och slängde iväg cigaretten. Dörren öppnades, och en gestalt tog ett steg ut.

”Vad vill du?” morrade jag. Justin spände käken för att stöta undan mina ord. Vart han aldrig.. mänsklig?

”Förlåt, okej? Jag fick panik? Kan du inte bara komma tillbaka till hotellet? Vi borde dra iväg till L.A.”

”Vad fan ska jag i L.A att göra?” suckade jag. Jag orkade verkligen inte med ännu en roadtrip med Justin, som bara handlade om att dricka och knulla för honom, och sitta på hotellet för mig. Det började bli tråkigt.

”Vi ska på balen, remember?” påminde han mig. Jag pressade cigaretten mot väggen innan jag slängde iväg fimpen. Ville jag ens med på den där balen? Visst, jag var hans ’flickvän’ men det var inget kul direkt.

”Jag kan säga att jag älskar dig när vi ligger.” flinade han perverst. En äcklad suck lämnade min mun, men inombords hoppade hjärtat över ett slag. Inte för att han skulle mena det.

”Äckel..” väste jag även fast jag egentligen ville hoppa upp i hans famn. Vad var det med mig?!

”Kom igen nu sunshine, vi har ett plan att passa.” vinkade han mig till sig. Min blick föll tillbaka mot hållet jag kommit från för några minuter sedan.

”Men Rebecca då?” utbrast jag. Justin, som stod vid bildörren, vände sig om och skakade på huvudet.

”Ring henne på vägen eller något. Vi måste dra, fattar du trögt eller?” röt han lågmält för att inte väcka uppståndelse. Jag drog mig åt sidan, utom räckhåll för honom. Hans kinder blev röda av ilska.

Jag log stort, jag hade lyckats reta upp honom, ”Men det tar bara en sekund… baby, please?”

Han stod med en stenhård blick på mig, i vetskap om att det stod ett gäng tjejer på andra sidan gatan som nyligen hade kommit dit. Han kunde väll inte säga nej till sin kära flickvän eller?

”Okej, men det får ta en sekund då. Jag följer med in också.” bestämde han hårt. Trippandes hoppade jag in i bilen med Justin efter mig. Chauffören började genast köra mot Rebeccas hus.

”Jag tror inte hon vill ha dig där inne efter vad du gjorde.” trodde jag när bilen stod utanför hennes hus. Justin drog en trött hand genom sitt hår och blängde oförstående på mig.

”Vad har jag gjort henne? Jag har aldrig träffat någon Rebecca?” Jag lutade mig närmre honom, det stank alkohol ur hans mun. Så klart att han hade druckit så pass mycket att han inte kom ihåg något som hade hänt dem senaste timmarna, förutom att jag hade lurat honom. Det hade väll cirkulerat runt i hans tankar hela tiden när han hade druckit.

”Jo, i gallerian. Du tog tag i hennes arm – hårt – för att få henne att ta dig till baksidan.”

”Jaha, henne. Jaja, skynda dig då.” gurglade han och drog upp en cigarett. Jag kysste honom lätt på kinden och hoppade sedan ut. När dörren slogs igen bakom mig, stelnade jag till. Vad fan hade jag gjort? I samma stund som jag skulle vända om slogs dörren upp, med en orolig Rebecca i mitten, ”Vart har du varit? Tar det 10 minuter att hämta lite luft?”

”Ja. Du, jag måste dra. Jag är så ledsen, men jag har jobb att sköta Beccy.” ursäktade jag mig.

”Men… det är någon här.” meddelade hon mig i all hast. Jag snodde förvånat runt med höjda ögonbryn.

”Vem då?”

”Laurel heter hon. Sa hon. Typ.” gissade hon på. Jag drog upp bildörren där Justin låg och sov.

”Okej. Jag kommer.” suckade jag och smällde sedan igen den i hopp om att Justin nu skulle vakna.

”Fan!” hörde jag honom gorma inifrån bilen. Ett skadeglatt leende spreds på mina läppar. Med snabba steg tog jag mig in i vardagsrummet där Rebecca och den så kallade Laurel satt.

”Åh, hej Miss. Hastings. Var vänlig att slå dig ned.” log Laurel stelt utan att släppa sin svarta mapp. Det stack ut lite papper på sidan, vilket meddelade att den var överfull. Med ett stön satte jag mig ned i den försjunkna skinnsoffan som Rebeccas familj hade haft här ända sen jag var liten av vad jag kunde minnas.

”Din lillebror, Liam, gick bort för något år sedan, stämmer det?” mumlade hon, blickandes ned i ett ny utskrivet dokument. Jag kunde känna lukten av utskrivare ända hit. Vem var hon? Omedvetet sa jag det högt, när jag trodde att jag bara tänkte det.

”Jag är från försärkringskassan, Laurel Fitzgerald.” presenterade hon sig. Hon måste vara tysk.

”Men vad vill försäkringskassan mig? Ella Hastings, Liams mamma, henne kan ni väll prata med?” antydde jag barskt. Laurel drog upp sina svarta glasögon lite längre upp på sin blanka näsrygg.

”Ella Violet Hastings? Är inte det din mor också? Bara Liams?” frågade Laurel dumt. Rebecca granskade mig med en kall blick. Jag skakade på huvudet, ”Nej, hon är min mor också.”

”Nå, okej. Ni har inte fått ut försäkringen av döden på Liam Eric Hastings ännu. Den ligger på kring 4 Miljoner dollar. Du är ju myndig, 18 år var det va?” Jag nickade, ”Hm, då kan man lägga över pengarna på ett gemensamt konto. Du kan lägga över pengarna till Ellas konto när du får tag i henne. Försäkringskassan kan inte behålla alla pengar för alltid. Dem försvinner om en mån-”

”Ja, jag kan ta dem.” avbröt jag henne snabbt. Varför inte bli rik? Men att det var Liams försäkringspengar tyngde mig lite. Allt hade ioförsig varit mitt fel. Allt skulle vara fel.. men jag kunde ju låna lite… Ella skulle ju få tillbaka att sen.

”Okej, då ska du skriva under här” berättade hon och pekade på en linje, ”och här.” Jag greppade tag om pennan, just som samma dag som Justin och jag hade skrivit på kontrakten och skrev mitt namn med snirkliga bokstäver. Laurel log mot mig innan hon återigen stoppade ned papprena i mappen.

”Pengarna finns nu på ditt konto. Du var den som var hos Liam när han dog va?”

”Ja.” svarade jag med tjock röst. Hon nickade strikt och drog med sin hand över sin strama håruppsättning.

”Då är pengarna rättmätigt dina. Du var den sista att se honom leva, alltså var han under ditt ansvar. Ni var ju familj trotsallt. Din… farmor hade skrivit över en massa pengar på Liam, men skrivit att om han dog var dem dina. Tvärtom också. Så det är en del av pengarna här och nu.”

Farmor? Henne hade man inte hört från på ett tag.. varför brydde hon sig ens om mig och Liam? Så som hon hade betett sig mot oss kan man ju undra vad som är fel med kärringen.

”Okej, tack.” mumlade jag oberört. Rebecca kastade en kall blick mot dörren. Jag vände mig och mötte Justins blick. Hade han hört det där?

”Du kunde ha berättat. Så berätta nu.” beordrade han kallt. Jag skakade på huvudet.

”Du har ingen rätt att veta.” morrade jag till svar, vilket också var sant. Det stod ingenstans i kontraktet att Justin skulle få veta saker om mitt privatliv. Jag orkade verkligen inte bara.

”Hmpf, du vet nästan allt om mig.” antydde han med en dröjd blick på mig.

”Du är Justin Bieber, det är annorlunda. Alla vet allting om dig. Respektera att jag inte vill.”

”Jaja, hora…” Han klickade på den stora platt tv:n på väggen till Flygplanet. Att resa så mycket började bli tråkigt om jag ska vara ärlig. Från Manhattan till Vegas, till Dallas, till L.A och sedan till Vegas igen innan vi skulle tillbaka till New York. Roise kommer få spel på mig när jag kommer hem… suck. Skolan hade antagligen kastat ut mig vid det här laget. Men jag hade all tid i världen att skaffa mig ett bra jobb, jag var ju ihop med Justin Bieber. Han kunde betala vem som helst för att få in mig på skolor och jobb.

”När är balen?” undrade jag. Justin bröt blicken från tv:n där något program om Lemurer gick.

”I övermorgon. Så imorgon, ska du köpa klänning med… Sasha, din nya bästis i L.A.” bestämde han.

”Va? Tänk om jag hatar Sasha då? Vad gör du då?” Han flinade bara åt mina ord.

”Du kommer inte hata Sasha. Och även om du gör det, så kommer du inte kunna göra något åt det.” skrattade han kyligt. En suck lämnade min mun. Han styrde verkligen över allt som pågick i mitt liv. Han mötte min blick, ”Pengar behöver du i alla fall inte. Det fixade ju… tanten där.”

”Det är min-, Liams försäkrings pengar. Tror du jag är så dum?” väste jag till svar. Skulle han göra så om Jazmyn dog? Ta hennes försäkringspengar till att shoppa eller bara köpa en massa droger?

”Fine, du får pengar av mig då Miss. Bortskämd. Du är min lilla prinsessa som sagt. Kom.” Han lutade sig fram och tog tag om min midja. En stöt for igenom min kropp när han rörde vid mig. Men sammarbetsvilligt reste jag mig och slog mig ned i hans knä, vilket var vad han ville. Hans läppar vandrade över min hals, vilket fick mina nackhår att resa sig upp. Gåshud uppstod på mina bara armar. Justins leende avtecknades i min nacke.

”Gillar du det här?” viskade han hest i örat på mig. Jag bet mig löst i underläppen.

”Mhm”, var allt jag kunde få fram. Hans sög tag i en bit hud på vid min pulsåder. Jag stönade inombords. Han skulle bara bli så mallig om jag skulle stöna högt. Det skulle han inte få.

”Vad vill du göra när vi kommer fram… Noey?” Jag grymtade till åt det fula smeknamnet. Babe var bättre.

”Vad tror du?” flinade jag retfullt mot honom. Han drog en hand genom sitt hår och log malligt.

”Ligga med mig. Knulla, och festa såklart.” antog han leendes.

”Åh, gå och sug av någon.” muttrade jag och reste mig upp för att sätta mig längre bort i planet. Justins blick följde mig ända bort till platsen, ”Jag skojade bara Noey!” ropade han bort till mig. Jag drog upp hans iPad i famnen utan att svara på hans tilltal.

”Ey, ey, ey… Vart ska du?” stoppade Justin mig med blicken på min utstyrsel. Ett flickaktigt leende bildades på mina läppar.

”Bada? Vill du joina eller?” undrade jag. Han kollade återigen ned på min bikini som satt lite för tajt vid brösten innan han nickade. Jag slängde den rosa handduken runt axeln igen innan jag lämnade hotellrummet. Han hittade väll ned till poolen. Ett gäng killar stod lite längre bort från hissen. En av dem kollade mot mig, knuffade till den andra som också började kolla. Så höll det på tills alla stod med blicken på min rumpa. Bara för att sukta dem lite extra putade jag med den. I ögonvrån såg jag hur en blond kille tog mod till sig att komma fram till mig.

”Tja snygging, vad heter du?” hälsade han flörtigt. Jag suckade mentalt. Fanns det något sämre att säga?

”Noelle.” log jag och skakade hans hand i försök om att inte visa min avsmak för honom. Näsan var för stor, en varfylld finne hade satt sig i pannan på honom.

”Noelle… vackert namn… Jag heter Evan. Är du ledig ikväll?” Innan jag hann svara kom Justin upp bakom mig med armen runt min midja. Han böjde sig ned och kysste mina läppar, längre än nödvändigt. Evan stod bara där med häpna ögon.

”Hey babe, stör den här killen dig?” frågade Justin. Han var bra på att skådespela minsann. Jag log bara.

”Nej då, han hette Evan och frågade bara om numret till receptionen. Han har fått för många bollar i huvudet.” fnittrade jag sockersött. Det plingade till och hissdörrarna slogs upp. ”Hej då Evan, trevligt att träffas!”

Killarna vid dörren började oo-a till Evan som besviket lunkade tillbaka. Han hade i alla fall varit modigare än dem andra som bara hade stått där. När dörrarna stängdes igen, tog Justin förvånads vis inte bort armen runt min midja. Flera gånger rörde jag på höften, i hopp om att han kanske bara hade kommit bort i tankarna lite, men icke. Han stod tillochmed och sms:ade med Jonathan. Ett leende tog plats på mina läppar. På något sätt kände jag mig stolt. Som om jag hade vunnit över honom. Dörrarna slogs upp och vi befann oss nu i lobbyn. Justin nickade mot en tjej som gick förbi, med namnet Rita, som stod med svarta bokstäver på den guldiga brickan på hennes bröst. Hans arm började hetta till vid min midja. Handen tog ett fastare grepp om min mage så att han inte skulle tappa taget. Här nere kanske han bara höll så för att få uppmärksamhet. Noelle och Justin på Los Angeles finaste hotell! Skulle väl stå prytt på alla tidningar imorgon. Justin slog upp glasdörren åt mig och släppte taget om min midja. En våg av besvikelse träffade mig, men jag försökte att inte bry mig. Justin Bieber betydde ingenting för mig, eller hur? Nej då. Det är bara… en fejkad relation.

”Ska du ha något?” frågade Justin som var på väg till baren lite längre bort. Jag blickade ut över solstolarna vid poolen. Det var nästan tomt på folk. Men det hade ändå börjat skymma, så dem flesta skyndade sig väll till alla fina resturanger för att få bra platser.

”Ja, en Mango Dream.” Han nickade och gick med snabba steg mot baren. Jag följde hans ryggtavla med blicken. Hans mage förförde mig på så många sätt varje gång jag såg den. Men med en huvudskakning så vaknade jag ur min Bieber-dvala. Lika bra att växa upp Noelle, han vill inte ha någon som dig. Stönandes slog jag mig ned på första bästa solstol. Justin kom lunkandes mot mig med båda drickorna i varsinn hand. Ibland kunde han vara snäll… när han ville alltså.

”Här. Dem hade i lite extra mycket gin, men det gör väll inget?” sa han och räckte över mitt glas.

”Ne.” grymtade jag till svar och fångade upp sugröret med tungan. Justin slog sig ned med blicken i mobilen.

”Ska du bara hålla på med Jonathan?” undrade jag lågmält. Att sura upp honom i onödan var inte värt det. Jag orkade inte starta en ny dispyt med honom om att jag lade mig i eller tjatade för mycket. Det hade varit en lång resa… eller, lång och lång. Så mycket sömn hade jag inte fått inatt.

”Han kom nyss ut ur fängelset, okej? Jag måste rätta till det…” morrade Justin till svar. Och så var han tillbaka. Toppen Noelle, du förstörde kanske en kvälls lugn.

”Vadå fängelse?” flämtade jag. Justin sneglade på mig medan han knappade på skärmen.

”Han åkte för att hämta min beställning. Jag hade beställt mycket. När han kom till vårat ställe, så stod polisen där utanför. Ett anonymt tips...” berättade Justin snabbt, och mycket irriterat. Jag nickade lätt.

”Okej, okej, jag frågade bara.” mumlade jag. Han nickade och lade sedan ifrån sig mobilen för att resa sig upp.

”Det där i hissen… vad var det?” tog jag mod till mig att fråga. Om han blev sur nu var inte mitt problem.

”Tja, det är något som bara jag vet.” flinade han innan han försvann ned under vattenytan. Jag suckade.

Den killen alltså…