Det brändes på min tunga, och jag hoppade till när jag hörde något bakom mig.
“Åh, det är bara du.” Mumlade jag när jag såg att det bara var städaren. Han log smått mot mig och fortsatte med sitt när jag började gå tillbaka mot rummet.
Men då hörde jag ett konstigt ljud ifrån ett av rummen. Det lät som… Stön?
Min blick gled på alla dörrar tills den fastnade på en som var vidöppen. Jag gick långsamt dit och sköt upp den och möttes av en chock…

Min kopp föll i golvet när jag såg vilka det var. Peter kollade upp på mig med samma, gamla smile och drog på sig en skjorta över sitt nakna bröst.

“Vad gör du här?” Muttrade han, men hade fortfarande samma äckliga leénde lekandes på läpparna. Jag svalde hårt och tog upp koppen igen, allt innehåll låg på den fluffiga, vita mattan i Jenny’s rum.

“Eh.. Jag hörde.. Jag ska berätta.” Sa jag nervöst, men stärkte sedan min röst. Peter fnös och skakade på huvudet.

“Nej det ska du inte?” Jag nickade trotsigt och tog ett steg bakåt.

“Jag ska säga till rektorn och alla på hela skolan. Du kommer få fängelse..” Jag vände på klacken och började springa mot mitt rum.

Ken kollade oroligt upp på mig när jag kom inspringandes i rummet.

“Vad är det?” Frågade hon förvånat. Jag svalde hårt och kollade sedan djupt in i hennes ögon.

“Jag vet...”

3 dagar senare:

Det var fullproppat med folk på LAX, som vanligt då. Kenny skrek lite smått på papzen och tryckte mig ut ur folkmassan till bilen som stod och väntade på oss.

Mamma kramade om min hand och stängde bildörren bakom oss med en suck.

“Åh, att de aldrig lämnar oss ifred!” Röt hon surt och kollade ner på sina fingrar. Jag nickade instämmande och nickade mot chaufören.

“Åk till LA Streets. Jag ska till Em.” Mamma fuktade sina läppar och drog en trött hand genom sitt hår.

-

Jag knackade flera gånger men ingen öppnade.

“Justin, de kanske är ute eller något. Vi kommer tillbaka sen.” Sa Kenny mjukt och la en hand på min axel. Jag skakade på huvudet och knackade hårdare.

“Hon visste att jag skulle komma, hon har inte gått. Men visst, vi drar.” Vi vände på oss, men då ropade någon på oss.

“Åh Justin? Emma’s pojkvän?” Peter… Jag spände käkarna och kollade surt på honom.

“Ja?” Muttrade jag. Han log smått mot mig och la en hand i sin nacke.

“Ehum, Emma ligger på sjukhus. En förfärlig bilolycka! Hon blev påkörd av… någon.” Jag vände mig direkt om och började springa mot bilen och startade den, och glömde helt bort Kenny.

“Kom igen Emma.” Mumlade jag stelt för mig själv och hoppade ur bilen och började springa när jag hade parkerat utanför sjukhuset.

“Emma Snow.” Sa jag med darrig röst. Gubben rabblade upp ett rumsnummer, som jag snabbt sprang till.

Där låg hon. Alldeles mörbultat och omplåstrad. En kall ilning spreds genom min kropp och jag sjönk ner på golvet när en doktor kom fram till mig.

“Mr. Bieber… barnet.. eh.. Det mår bra!” Sa han mjukt och klappade till mig på axeln. Jag pustade lugnt ut och reste mig upp.

“Och emma?” Han skakade på huvudet och sneglade på henne.

“Hon sover just nu, men läget är kritiskt. Hennes revben är brutna och det kan finnas flisor som punkterar lungorna. Men vi hoppas på det bästa.” Med de orden gick han ifrån mig och in i Emma’s rum. Jag svalde hårt.

“Justin?” Kendra’s ögon var vattniga och röda. Jag gick fram till henne och kramade om henne, då båda två brast ut i tårar.

“Vad hände?” Hon svalde hårt och ryckte på axlarna.

“Hon hade varit i skogen och… hämtat en sak. Bilen kom från ingenstans.”  Hickade hon fram och kollade oförståndligt på väggen. Jag nickade och kramade om henne med min fria hand.

Vad hade hänt egentligen?

3 timmar innan skadan, 1 dag innan Justin kom;

“Peter? Är du säker på att det är han?” Jag ruskade på huvudet till svar på Ken’s fråga.

“Men vi måste ha bevis material… Åh.” Muttrade jag frustrerat och drog med händerna genom håret. Det kändes som om jag skulle slita av mig det när som helst.

“Han var inte här när han dog, och han hade samma kroppsbyggnad som personen du såg springa ut ur poolhuset när jag blev dränkt?” Ken nickade ivrigt och bet nervöst på naglarna.

“Men… det måste finnas något i hans eller Jenny’s rum! Du tar hans och jag tar Jenny’s. ok?” Sa jag snabbt till Ken som såg förskräckt på mig.

“Hans?!” Väste hon och hoppade ur sängen.

“Det är mycket större risk att han kommer till Jenny’s rum, och han tror nog att vi undersöker hans rum! Han har säkert allt hos Jenny!” Hon nickade surt och slog sig ner i sängen igen.

“Så, är du beredd?” Mumlade jag nervöst till Ken som nickade trött.

“Bra, då går vi.”

-

“Vi möts här om en halvtimme Okej?” Sa jag allvarligt till Ken som mumlade något ohörbart.

Hon staplade iväg upp för trappan och sen såg jag inget mer av henne, utan tryckte örat mot Jenny’s dörr. Ingen var där inne, så jag kände på handtaget som självklart var öppet. Peter måste ju kunna komma in.

Jag suckade högt och gick in i det vita rummet. Det låg fullt med kläder och underkläder överallt.

Jag kunde inte hitta något nästan, det var omöjligt!

Då öppnades dörren. Jag stelnade till och sjönk ner under sängen, där det låg ett par kängor med lera på. Och bilder på mig och Fred. Fred som död…

Jag tryckte en hand mot min mun så att Peter inte skulle höra mig. Han verkade prata i telefon.

“Ja. Det är hennes tur snart. Ja, men det tar vi sen. Mhm.. Okej. Ses Dylan.” Han slog sig ner på sängen och pruttade högt vilket fick kräkreflexerna att gå igång.

Toppen. Han satt inte kvar så speciellt länge, och då kröp jag ut och slank ut genom dörren. Ken stod otåligt och väntade på mig.

“Hittade du något?” Frågade jag nyfiket. Hon nickade snabbt.

“En pistol.” Svarade hon kort och drog upp sitt hår i en slarvig boll jag svalde hårt och kollade sedan på henne.

“Skogen.” Jag vände mig om och sprang ut ur skolbyggnaden utan att bry mig om Ken’s rop bakom mig. Skogen var kall och tom. Jag hörde steg bakom mig och vände mig snabbt om, men det var bara Ken.

“Här hittade jag honom.” Sa hon ledsamt och pekade på en trädstam. Jag nickade och började leta tills jag hittade ett vitt kort.

“Gå tillbaka till skolan och be Peter om ett visit kort. Snabbt!” Skrek jag. Ken kollade förvånat på mig men sprang sedan medans jag drog bort frosten från kortet i min hand.

“Peter Mcgaan, lärare på LA Streets.”

Jag drog djupt efter andan och sprang sedan tillbaka mot skolan. Tänk om det har hänt Ken något?!

Mina steg blev snabbare och snabbare, medans andetagen blev tyngre och tyngre.

Tänk om barnet blev skadat av det här? Jag saktade genast ner och började gå när jag såg Ken utanför skolbyggnaden med ett likadant vitt kort som jag.

“Jag har det!” Hojtade hon och viftade med händerna. Jag log stort och började gå snabbare mot henne när jag hörde ett skrik.

“Emma se upp!” Men det var försent. Bilen hade redan träffat mig och allt svartnade.

-

Sjukhuset;

Jag slog trött upp ögonen och mötte Justin’s.

“Du är vaken.” Viskade han och kramade om min hand. Jag nickade trött och kisade mot stolen på andra sidan av sängen där Ken satt.

“Vad hände?”  Frågade jag med hes röst. Justin fuktade sina läppar och kollade på Ken som svalde hårt.

“Någon körde på dig.” Jag förstod vem hon menade med någon och vände mig mot Justin.

“Jag vet varför jag ligger här.” Sa jag snabbt och kollade in i hans ögon.

“Varför?” Frågade han oroligt och la en hand på min kind. Jag drog ett djupt andetag innan jag fortsatte.

“Jag visste för mycket.” Justin skakade oförstående på huvudet.

“Peter döda nästan mig, och han dödade Fred.”

HEMMA IMORGON, VILL NI HA 2 ELLER KANSKE T.OM 3 DÅ?! :D