Han har försökt få kontakt med mig men jag har bara viftat bort honom och varit med Isabelle.

Åhneej! Dan. Dan, Dan! Men om jag skulle dö skulle jag ju få träffa mormor? Om jag inte kom till helvetet. Jag visste ju knappt vad som skulle hända eftersom att jag bara låg här, medvetslös med mina egna tankar. Helt plötsligt försvann allt.

Tankarna också.

---

Jag vankade oroligt av och an i korridoren. En doktor kom ut till mig med en bunt med papper i famnen.

"Hon sover." Sa han och log mot mig innan han gick iväg.

Jag andades ut och satte mig ner bredvid Kenny på bänken.

"Hon kommer bli bra." Sa Kenny stöttande och drog med sin hand på min rygg. Hoppas det.. tänkte jag.

Tänk om hon inte alls skulle bli bra? Bara för att hon var vaken betydde det inte att hon mådde bra och att det här inte skulle upprepas.

Jag ställde mig upp igen och gick fram till det lilla fönstret som visade ut mot L.A. Det var en hel drös med paparazzi's där ute. Nu fick jag nog. Jag började springa mot trapporna.

"Justin!! Justtiiiiin!" Skrek Kenny efter mig och satte fart. Han skulle inte få hindra mig. Jag sprang snabbt ner för alla trappor tills jag kom ner till receptionen. Pap'zen såg mig och jag sprang ut genom glasdörrarna.

"Har ni ingen respekt?!?!" Röt jag och knuffade till en paparazzi. Hans kamera gick sönder och alla blev helt galna. Jag kollade surt på de och skrek åt de att ge sig av. Exakt när jag skulle ge en man en rak höger så tog Kenny ett grepp om mig bakifrån och drog in mig i sjukhuset igen.

"Ingen uppståndelse!" Sa han surt men höll fortfarande kvar i mig.

"Släpp nu. Jag är lugn." Sa jag med lugn röst och han släppte. Jag masserade min axel lite och gick fram till en godisautomat för att köpa en cola.

"Ska du ha?" Frågade jag honom när jag hade betalat min egen. Han nickade och log mot mig.

-

Sony's för'ldrar och syskon hade kommit hit. Mamma hade också kommit och Scooter. Några fans stod tillochmed utanför och grät. De visste ju inte ens vad som hade hänt? Hon levde och hade väll bara fått ett epelepsi anfall eller något. Jag vet ju inte ens själv!

"Justin hur är det?" Frågade hennes pappa och ställde sig bredvid mig vid ett fönster som visade in i Sony's rum. Där låg hon, fridfull och sov.

"Dåligt.. Jag vill bara att hon ska vakna så att doktorerna kan säga vad som hände."

Han nickade och gick sedan tillbaka och satte sig. Då kom Isabelle fram. Jag lyfte ypp henne i min famn och hon började smått gråta. Hennes tårar smittade av sig och snart stod vi båda där, och kollade på personen vi båda älskade och grät.

"Hon kommer bli bra." Viskade jag och snörvlade till. Hon nickade och log lite och hoppade ner från min famn. Då såg jag det.

Sony's ögonlock fladdrade till och jag möttes av världens vackraste leénde.

Jag slog upp ögonen och möttes av Justin's ögon bakom fönsterrutan. Hans ögon var svullna och röda och kinderna var klibbiga. Jag log och han ropade nog på en doktor för hans läppar rörde på sig.

En doktor kom in i rummet och stängde dörren efter sig.

"Varför blev det såhär?" Frågade jag nyfiket och han satte sig ner på en stol bredvid min säng.

När jag fick höra varför, dog jag innombords.

-

"Sony, berätta nu vad doktorn sa." Sa Justin och kramade om min hand. Jag drog undan mina tårar och kollade honom djupt in i ögonen.

Jag hade valt att berätta för honom först..

"Jo.. Jag har en sorts cancer. Den är väldigt farlig." Sa jag tungt. Han kollade på mig med ledsna ögon.

"Men det finns ju cellgifter." Sa han positivt. Jag skakade bara på huvudet.

"Jag har en månad kvar att leva Justin.." Viskade jag.

---

SLUT PÅ "You smile, i what?" Sorgligt va? :(