Justin

Jag vaknade av att mobilen ringde bredvid mig. Eftersom att jag låg på golvet måste jag ha somnat här.

"Hallå?" Svarade jag lätt. Personen andades ut.

"Hej Justin.. Det är Jake, Tara's pappa."

"Ja, jag vet.. Har det hänt Tara något?" Jag satte mig käpprakt upp. Jag kunde höra hur han satte sig ner.

"Nej, eller hon är helt förstörd." Viskade han. En sten hamnade i min hals. Såklart hon var! Det var ju jag som hade förstört henne.

"Vad har hänt?" Frågade jag oskyldigt med tjock röst.

"Lucas, han blev påkörd av en bil.. Han överlevde tyvärr inte.." Hans ord kunde inte vara sanna. NEJ!

Jag tappade mobilen och satte mig ner i soffan. Inte min syssling Lucas.. Neej!

"Justin?" Hörde jag från mobilen som låg på golvet. Jag tog upp den igen och mumlade fram ett 'Ja'.

"Vi ska ha begravning imorgon.. Om du vill komma?" Skulle jag klara av det?

"Jag vet inte. Men jag måste dra. Hej då Mr.Mitchell." Jag la på och la mig ner i soffan. Hur kunde detta ha hänt? Det var mitt fel.. Allt var mitt fel! Om jag inte hade varit så dum, skulle han inte ha sprungit ut och sen blivit påkörd! Justin, du är hemsk och borde inte leva!

TARA

Joy kollade upp på mig från madrassen och satte sig genast i sängen vid mitt huvud

"Vad har hänt? Tara!" Hon skakade hårt om mig vilket fick mig att kolla in i hennes ögon och bilda ögonkontakt.

"Lucas... Död." Viskade jag fram och små stumma tårar började rinna ner för mina röda kinder.

"Åh!" Utbrast hon och kramade länge om mig.  Stackars Joy..

-

"Ta hand om dig!" Sa hon ödmjukt innan hon lämnade mitt rum. Pappa hade betalat en flygresa hem till L.A åt henne så hon skulle slippa det här. Jag nickade och kollade rakt upp i taket. Jag orkade ingenting. Hela min kropp var alldeles lealös.. Pappa kom in flera omgånger med mat, filmer eller bara vatten men jag tog inte mot någonting. Jag bara låg där som en död fågel. Men det var jag ju också. Lucas var en del av mig. Han var borta, då var jag lika borta så.

Det började närma sig kväll när jag ens drack lite vatten och sen somnade för den stora begravningen imorgon.

Pappa kom upp och väckte mig lätt. Jag bara reste mig upp, tog på mig en svart klänning, svarta pumps och satte upp mitt blonda hår i en bulle mitt på huvudtoppen.

"Ska du inte äta?" Frågade pappa oroligt när jag kom ner till köket. Jag skakade bara på huvudet och började pilla på hjärthalsbandet jag hade fått av Lucas. Inristat i det lilla hjärtat stod det en liten text.

'You and me. Forever.'

Forever hade blivit en liten stund. Tårar började rinna igen med slutade snabbt. Påvägen till begravningen kollade jag ut i den svarta tunneln vi nu åkte in. Jag mötte min hemska spegelbild. Mina ögon var röda, likaså mina kinder. Mina käkben hade börjat sticka ut lite och jag var likblek. Om det inte var för pappa skulle jag ta livet av mig för att få vara med Lucas igen.

-

"Ni kan nu komma fram och lämna era blommor" Ropade prästen ut genom kyrkan. Lucas mamma och små syskon reste sig upp och stod kvar ett bra tag vid kistan och grät. Sen  var det min tur. Jag slet av mig halsbandet och la det på kistan och slängde den en kyss.