Lör
14/01
15.36

Kapitel 36- Trouble. PART 2

Justin

Jag visste inte vad jag skuolle säga. Jag stod bara där tyst inne på toaletten på robotsmässan, och kunde inte prata med min egna flickvän ens.

-Justin, seriöst det är barnsligt att inte låtsas som om man inte är där. Jag kommer inte göra slut om du tror det.

Jag pustade ut och började andas igen.

-Ja det är sant.. Viskade jag i mobilen och satte mig ner på toalettlocket.

-Varför? Hon är nog den mest fantastiska tjejen jag känner Justin..

-Jag ve.... Jag vet inte bara. Man gör dumma saker.

-Men jag är väll inte också bara ett litet trick? Frågade hon hest nu i telefonen.

-Nej Jen. Du får inte tro sånt. Sa jag med orolig röst över att hon kanske skulle lämna mig.

-Okej. Vad bra. Men jag måste gå nu. Älskar dig? Sa hon som en fråga med betyligt starkare röst.

-Älskar dig. Sa jag och vi la på.

Jag gick ut på scenen och gjorde det jag skulle göra. Säga hej, hålla en mick framför en robot, gå ner och skriva autografer.

Timmarna gick otroligt långsamt och det kändes som om det bara kom fler och fler fáns.

-Justin hur mår du? Du ser blek ut, sa Kenny och la en hand på min axel. Jag nickade och reste mig upp. Vakterna stoppade de gråtande fánsen som inte hade fått någon autograf.

-Mr.Bieber mår inte så bra. Ni får gå nu. Sa de och jag och Kenny lämnade byggnaden. Solen var brännhet här också. Helt plötsligt blev allt svart.

När jag vaknade låg jag på ett sjukhus, fast jag hade mina kläder på.

-Hallå? Sa jag till doktorn som stod och skrev något på ett papper.

-Ja du är vaken. Sa han och slog igen pärmen och gick fram mot min säng.

-Vad gör jag här? Frågade jag och masserade pannan lätt. Det gjorde jätte ont i huvudet. Allt bara bultade.

-Du svimmade. Du har för lite näring i din kropp så du stannar här över natten och får dropp, och sen imorgon morgon får du lämna oss med ett löfte på att äta. Jag nickade och lutade mig bakåt i sängen.

Mamma, Kenny och Scooter satt utanför och väntade. Mamma kollade på mig och log medans hon vinkade lätt.

Mobilen ringde så jag tog snabbt upp den och svarade utan att kolla vem det var.

-Hallå? Sa jag stressat för jag visste ju inte om jag hade hunnit svara.

-Justin, gud! Hörde jag Jen's oroliga röst säga i andra änden.

-Jennifer! Varför ringer du? Har det hänt nåt?

-Ja det kan man väll säga eftersom du ligger på sjukhus.

-Aha.. sa jag och andades tungt ut.

-Justin, du måste börja äta. Du kan dö om du fortsätter såhär.

-Jag vet.. Jag ska. Svarade jag men trodde själv inte på mina ord.

-Jag har sett bilder.. Man ser din ryggrad, dina revben och käkbenen! Det är inte normalt Justin.

Det kändes fel att göra Jen så upprörd. Då knackade det på dörren och jag kollade upp.

Där stod Alfredo med en bricka. På den låg det en burrito och en flaska vatten. Jag nickade och han la ner den på nattduksbordet innan han lämnade mig.

-Men nu ska jag äta Jen. Sa jag och log för mig själv.

-Verkligen? Sa hon och drog ut sexigt på orden.

-Mhh.. Önskar du var här. Sa jag och gjorde rösten ledsen.

-Önskar jag också. Men du, bara 5 dagar kvar. Tänk positivt! Sa hon och hostade till.

-Haha ja.. Älskar dig, för alltid. Sa jag och la på.

Fem dagar.. Det var en oändlighet.

JEN

Det knackade på dörren så jag gick för att öppna. Där utanför stod Amanda.

-Hej Bitch, sa hon och kollade på mig med ilsken blick.

-Tjena bästis! Svarade jag ironiskt och la handen på midjan. Hon såg förolämpad ut.

-Jag ska se till att alla som känner dig kommer hata dig... Till och med Justin...

Sa hon och lämnade mig i dörrhålet. Jag stängde dörren och fattade inte vad hon menade.

Life must go on..

-Stackars liten.. Sa jag och kramade om henne över disken.

Hon gick hem efter ett långt och intensivt samtal så då passade jag på att ringa honom.

-Hey Babe! Sa Justin.

-Varför utnyttjade du Sophie?

Där blev han tyst..

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag stod bara där tyst inne på toaletten på robotsmässan, och kunde inte prata med min egna flickvän ens.