Nervositeten sköd inom mig. Vad skulle man svara på en sådan fråga? Jo, min manager vill att vi ska byta tjej men jag vill ha dig kvar. Aldrig att jag skulle visa mig blödig för Noelle. Ilskan blixtrade i hennes mörka ögon. Om blickar kunde döda skulle jag varit aska vid det här laget.

”Heej...” började jag tveksamt med. Varför tvekade jag? Noelle var ingen jag var rädd för. 

”Nå?” muttrade hon surt. Hennes kinder blossade upp i en mörkröd nyans. 

Jag suckade djupt, ”Scooter vill byta ut dig.” 

”Och det tror du inte jag hörde? Nej, du vet, jag står och är ilsken på dig i onödan.” 

”Men jag vill inte det.” sade jag uppriktigt för att få tyst på hennes eviga pladdrande. Hennes trut stängdes som på beställning igen.

”Va?” flämtade hon fram. 

”Ja. Nu när jag ändå förklarat hur jag känner för dig, varför byta ut dig? Alltså, det skulle inte vara fel att binda sig. Du är iallafall någonting.” retades jag och ryckte på axlarna. Hon rörde inte en min. Var det så chockerande, att jag ville ha kvar henne? 

”Är du kvar eller?” morrade jag irriterat medan jag viftade med händerna framför hennes ansikte.

”Ja, jo, ja... wow.” var allt hon fick ur sig. En spya av olika typer av chock. 

Ett självbelåtet flin växte som vanligt fram på mina läppar. ”Det var det jag hade hoppats.” 

”Pfft... bli inte alltför mallig. Chocken går snart över.” påminde hon mig barskt. Även fast hennes attityd var helt otillåtlig, kunde jag inte sudda bort flinet på mina läppar. 

”Ska du inte ha blommorna?” frågade jag efter ett tag. Jag hade inte kommit för att stå i dörrposten om hon trodde det. Buketten försvann snabbt ur min hand för att istället landa i en vas som stod på det lilla bordet i hallen. 

”Vill du komma in?” frågade hon inbjudande och tog ett steg åt sidan från dörröppningen.

Skulle jag? ”Visst.” 

Lägenheten var tom. Läskigt tom, om man bortsåg mig och Noelle. Dörrarna in till Rosies och Dinas rum var stängda. Noelle hade inte tvekat en sekund innan hon släppt in mig, något hon skulle gjort om Rosie skulle varit hemma.

”Vart är dvärgen och Rosie?” frågade jag förbryllat. De brukade inte resa bort, men nu när dem kunde resa på min bekostnad så gjorde dem väll det. Noelle drog undan en hårslinga bakom örat. 

”Dina. Och dem är hos mormor och morfar. Alltså, min mormor och morfar.” berättade hon.

”Varför är inte du med dem då? Det är ju din familj.” frågade jag och tog ett steg närmre henne för att låta mina fingrar glida över hennes bleka hals. Hon drog sig obekvämt undan.

”Min familj hatar mig. Hela släkten gör det, om du hade glömt det.” påminde hon mig snabbt.

”Oj då. Hur kommer det sig?” undrade jag snabbt. Alltför snabbt, innan jag kommit och tänka på Liam. Hela hennes kropp frös till is. 

”Öh..” kväkte hon fram med hes röst. 

Jag tog ett steg fram för att kyssa hennes kind. ”Det är okej. Förlåt.” 

”Hm...” började hon och snodde snabbt runt så att hon istället stod ansikte mot ansikte med mig, ”Hörde jag just Justin Bieber säga förlåt? Verkligen?” 

”Kanske.” log jag fånigt. Varför skulle jag alltid bli så mjuk, fånig, när jag var med henne? 

”Aw. Ursäkten är godtagen, för det är inte varje dag man får en sådan.” 

”Nä, exakt, så ta vara på dem.” 

 Ett klingande skratt lämnade hennes strupe. Leendet på hennes läppar var oslagbart. Ingen hade fått mig att må som jag mådde i Noelles närhet. Det kanske var det jag hade saknat i mitt liv. Någon som fick mig att faktiskt må bra. Inte för att Noelle var så mycket bättre än mig, men hon var fortfarande en bra person. Snäll. Sexig. 

”Vad ska vi göra?” suckade Noelle uttråkat, sittande på soffkanten. 

”Vad är det där?” genfrågade jag hennes fråga. Hon vred på huvudet mot tv:n och kollade på samma svarta låda som jag gjorde. 

”Gamla filmer på mig. Inget att se.” försäkrade hon mig nervöst. 

”Jodå. Nu kollar vi på dem här.” tyckte jag och drog upp lådan på tv bordet. Flera olika dvd skivor låg i olika fodral med olika namnteckningar. ”Noelle’s första simtur.” eller ”Noelle’s ettårskalas.” var dem texterna som prydde de flesta fodralen. Att se Noelle simma eller fylla ett var dock inget som jag var sugen på.

”Ska vi kolla på den här?” frågade jag. Fodralet jag höll upp var markerat med ”Noelle bakar, fyra år gammal.” 

En grimas utvecklades i hennes ansikte. ”Måste vi? Det finns många bra filmer på tv!” 

”Försök inte krångla dig ur detta nu. Kom igen.” motade jag med skivan upptryckt i ansiktet på henne. En uppgiven suck lämnade hennes mun och hon stoppade motvilligt in DVD:n i spelaren. Det sprakade till en aning ifrån tv:n men snart därpå dök en liten Noelle upp på skärmen. Svarta lockar omringade hennes vackra ansikte. Kinderna var knubbiga och sköra, ögonfransarna långa. Hon var vacker. Man kunde nästan missta henne för snövit. Ett gurgel hördes till sidan av mig, men jag struntade i det. Noelle fick skämmas hur mycket hon ville. Den lila verisionen av Noelle var iförd i en rosa ylleklänning med vit spets om kanterna. Vita nylonstrumpbyxor formade sig kring hennes ben och jag misstänkte att dem kommit från kyrkan.

”Sätt på dig dina vardagliga kläder Noelle så får du baka bullar sen!” Hörde man Ella lova ifrån trappans topp. Noelle skrattade åt kameramannen som förmodligen var hennes far. Bandet klipptes och hon stod nu, iförd i en röd overall, på en pall och knådade degen till bullarna tillsammans med Ella. Stelnaden som låg i rummet gick inte att missa. Det var nästan så att man kunde höra den ändå hit. I ögonvrån såg jag hur Noelle dystert blickade ned i sitt knä. 

”Vad gör ni Noelle?” frågade hennes far vänligt. 

”Bakar!” tjoade Noelles klingande röst till svar. Ett muller av skratt hördes bakom kameran.

”Jaså minsann? Vad bakar ni då?” 

”Kanelbullar!” 

Kameran zoomade in på Noelles glada ansikte. ”Vad ska du ha dem till?” 

”Jag ska äta dem med saft!” jollrade hon. 

Att se Noelle så där liten och oskyldig gjorde mig alldeles kall inombords. Hur kunde hennes föräldrar behandlat henne på det viset så att hon slutade upp så här? Flera tusen mil hemifrån i en stad hon inte var bekant med så värst. Jag kunde inte säga att jag hade slutat upp bättre, men min barndom hade i alla fall innehållit ton av lycka. Noelles lilla ansikte påminde så mycket om Jazmyn när hon varit i den åldern. Liten och oskyldig. Självklart hade hon gått i mina spår som hon gjort så länge hon levt, och blivit en party-prisse. 

”Se upp!” 

Skriket som lämnade Ellas mun kom för sent. Glastallriken hade redan åkt i golvet och det låg nu flera glasskärvor över trägolvet. Skammen visades tydligt i Noelles ögon då hon fortfarande var den som låg i centrum i själva filmandet. 

”Oj då...” pep hon ledsamt till - sådär som bara ett litet barn kan pipa. Låga svordomar hördes och bandet tog slut. Noelle var snabb med att slå av tv:n.

”Så... vad vill du göra som inte involverar mitt förflutna?” 

Guldkompassen. Av alla filmer som stod uppradade på filmhyllan hade Justin valt ‘Guldkompassen’. Hade han gått i barndom efter att ha kollat på alla mina barnfilmer eller? Lyra, huvudpersonen, svingade sig upp på isbjörnen som muttrade något om att lyda henne. 

”Kan vi inte byta film nu? Vi har sett typ, vad är det, halva. Den suger okej?”

”Tyst!” hyschade Justin som verkade fast besluten att vi skulle kolla klart på filmen. Popcorn skålen stod orörd på bordet. Trött på Justins tramserier reste jag mig upp och tog mig ut i köket. Fem vattenflaskor stod uppradade i kylskåpet, så jag nappade åt mig en av dem och tog två klunkar utav det svala vattnet. Hetten som hade uppstått i min hals var som bortblåst. 

”Hey, kom tillbaka! Dem ska ju rädda den där killen nu, han som är med i den där... klanen typ.” ropade han ifrån soffan. Jag suckade djupt och viftade med handen åt hans håll. Den där filmen fick han allt ta sig igenom själv. 

Istället för att ta mig ut och göra Justin sällskap drog jag upp min mobil. Två nya sms hade landat i inkorgen. Jag klickade mig snabbt igenom det första som var från Kemtvätten. Rosie hade lämnat av en klänning där innan dem åkt som jag skulle behöva hämta. Typiskt Rosie. Det andra var från Cece. 

Från: Cece

Hello lovebirds. Hur har ni det? Så på posh24 att Justin var utanför din byggnad, så ni gör säkert något. Knullar ni, och jag stör så ber jag om ursäkt. Anyway, fest ikväll? Med Justin såklart om du vill det. Utan Fernando, pinky. Hör av dig om du känner för det! :* Puss, Cec.

Det var så typiskt Cece att alltid tro det värsta om folk. Men inte för att Sex var det värsta, men att hon antog det var så typiskt henne. Min tumme gled över skärmen mot rutan där jag skrev in mitt svar.

Till: Cece

Han kom för fyrtio minuter sedan, hur vild tror du att jag är Cece? Du är galen.. strunt samma, jag känner verkligen för en Fernando-fri kväll och en Justin-Cece-bokad kväll! Jag kan fråga Justin först så hörs vi senare framåt kvällen? Kram, Noelle. 

P.S vi har inte sex, Justin kollar på Dinas film, ‘Guldkompassen.’ He’s loco. 

Det klickade till när jag tryckte ned låsknappen på toppen av mobilen. Ljudet ifrån vardagsrummet tystnade och Justin rörde sig hitåt. Jag lutade mig mot den lilla köksön i en bekväm position med blicken liggandes på hans kropp som långsamt rörde sig framåt tills den var framme. 

”Vad gör du här inne, helt ensam?” ville han genast veta när han kom fram.

”Tar det lugnt. Cece undrar om vi vill festa ikväll. Ska vi visa oss ute ikväll?” 

”Mhm, jag behöver alkohol i mitt system. Scooters tjajt gör mig galen...” gnällde Justin uppriktigt. Ett leende byggt av skadeglädje kröktes på mina läppar. Det fanns inte en person i hela världen som inte skulle kunna njuta av att Justins liv inte längre var en dans på rosor. 

”Bra. Då säger vi så då. Fest. Ikväll”, mumlade jag fram innan jag tillade, ”Efter McDonald’s.”

”Yeah. Det blir toppen.” 

Jag sms:ade Cece att festandet blev av ikväll innan jag gick ut till vardagsrummet med Justin igen. Vattenflaskan hade gått från full till halvfull på någon sekund, och gick sedan från halvfull till tom när Justin fick syn på att den dinglande mellan mina fingrar.

”Det finns i kylskåpet, bara att hämta.” meddelade jag honom. Som en törstig hund sprang han återigen in i köket för att sedan komma gåendes tillbaka med två vattenflaskor och en låda glass. 

”Fiesta.”

”Vadå för fiesta? Barn-fiesta då eller?” muttrade jag. Snart gick han överstyr med sina barn-fantasier. Vi slog oss ned i soffan och filmen slogs igång igen. 

*

Simtagen blev större. Vattnet under mig gled snabbare bakåt. Stenklippan var nästan bara en armslängd ifrån mig nu. Kylan på vattnet berörde inte mig. Många år av uthärdighet lönade sig till slut. Jag greppade tag om den lilla bucklan på klippan och hävlde mig upp. De små stenarna på den röda klipphällen fastnade på mina fotsulor när jag gick mot min handduk. Solen hade gömt sig bakom några stora, vita fluffiga moln och kylan hade dragit in över kusten. Kanadas vårar var den bästa tiden på året enligt mig. Ingen årstid berörde mig så mycket som våren gjorde. Alla knoppar och det första vårbadet... det var magiskt. Jag drog på mig dem slitna tofflorna och virade snöret ännu ett varv kring badrocken innan jag gav mig av mot strandhuset några meter bort. 

 Stora panomarafönster prydde de vita väggarna till huset. En stor trädörr ledde in till huset. Jag greppade tag om järnhandtaget och tog ett kliv in i det varma huset, men när jag slog upp ögonen befann jag mig inte längre i mitt sommarhus utan i Spanien. Förbipasserande stirrade storögt på min kropp, som om det var fel på den. Jag sneglade ned på den och märkte då att jag inte bar några kläder. Paniken övertog och syret lämnade mina lungor lika snabbt som koldioxiden fyllde dem. Allt svartnade. När jag väl vaknade upp låg jag hemma, i Dallas på den stora, svarta soffan. Ella kom gåendes mot mig med ett stort fat.

”Här lilla gumman, bullar och saft! Det är dem vi bakade - fortfarande lika utsökta!” försäkrade hon mig och log brett. Små vita likmaskar hade kravlat sig in genom springorna på bullen. Illamåendet kittlade mig på halsmandlarna. Som ett spjut kastade jag mig in på badrummet. Men inget ville lämna min strupe. Ingen spya? Inte ens salliv fyllde min mun. Hela jag var... tom. Något blött intog sin form på min hand. Jag drog snabbt undan den innan något mer hunnit hända och märkte att den lilla lurviga figuren Pam från Guldkompassen stod bredvid mig på toalettgolvet, fast med isbjörnens röst.

”Du är värdelös. Tom på känslor. Tom på innehåll. Ditt hjärta är av sten. Se bara.” 

Tårarna som hade börjat rinna ned för mina kinder i ren panik var inte tårar längre, utan grus. Grusbitarna föll ned på toalettgolvet och knastrade till, en efter en när dem slog i kaklet. Mina ögonlock kneps ihop och jag var tillbaka i huset i Kanada, men denna gången med Justin.

”Vem är du?” frågade han ovetandes med blicken på mig. Jag vred på mig av obehag i soffan.

”Noelle. Din flickvän.” tvekade jag fram. Han ruskade hastigt på huvudet. 

”Det här är min flickvän.” sa han fast besluten. Cece dök upp vid hans sida och log snett.

”Trodde du verkligen att du hade en chans med honom?” sade hon, men inte med sin röst. Selenas röst... rynkan i min panna blev djupare och djupare. Drömmen ville inte ta slut, hur mycket jag nep mig själv i armen. Skrattsalvorna som strömmade ur Justins och Ceces munnar dämpade dock inte skriket i mitt bakhuvud.

”Noelle? Noelle.. Noelle! Noelle! Noelle?!” 

*

”Noelle!” skrek Justin ännu en gång och daskade till mig på kinden. 

”Aje!” tjöt jag irriterat till. ”Vad var det nödvändigt för?” 

”Du skrek. Och skakade. I sömnen alltså. Jag skulle gärna låtit dig vibrera i min famn baby, men du var blek och konstig... det kändes inte rätt. Det skulle nästan var som att vara en nekrofil.”

”Nekrofil?” ekade jag ovetande om vad det ens betydde. 

”Du vet, en sån som våldtar lik. Om jag skulle låtit din omedvetslösa kropp vibrera över min kuk... tja, det är ungefär samma sak babe.” flinade han perverst. Jag himlade med ögonen.

”Hur mycket är det?” 

”Klockan? 17:32.” svarade Justin. Han måste ha kollat klockan innan jag frågade då han varken kollade på mobilen eller klockan som hängde på väggen, bakom honom. Jag nickade.

”När vill du dra ut då? Och festa...” suckade jag med ett höjt ögonbryn. 

Justin ryckte på axlarna. ”Runt nio kanske? Det är då allt roligt händer. I början är det lamt.” 

”No shit.” utbrast jag ironiskt. Justin nickade, 

”Yes shit.” 

”Ha-ha. Skicka mitt vatten.” bad jag honom och fick på beställning en vattenflaska släng i famnen. Den tömdes snabbt på sitt innehåll som hade hunnit bli ljummet. Ljummet vatten var inte riktigt min grej. Iskallt ska det vara, eller inte vatten alls. Drickor som ska vara kalla - ska förbli kalla. Inte något jävla tjat om att det är okej om det är ljummet. Står det kall Juice så ska den vara kall också och inte ljum. 

”Vad tänker du på?” frågade Justin nyfiket. 

Skulle jag berätta om mina temperaturs-filosofier? ”Inget speciellt. Och du?” 

”Nja, inget.” nickade han. Jag suckade tyst för mig själv. Nu då? Vad skulle vi göra nu? 

”Vill du hångla?” slängde jag snabbt ur mig. Justin kollade på mig, förvånad över mitt snabba påhopp men nickade ändå. Som en större verision av Golum kravlade jag mig fram till honom. Hans händer fick smeka mina ben en stund innan själva kyssandet startades. Fjärilar, gnistror, fyrverkeriet och det tjatet fanns inte med. När man kysste Justin existerade inte sådant. Kyssarna var magiska. Obeskrivliga. Inga fjärilar eller fyrverkerier kunde mäta sig med en kyss ifrån Justin Bieber, det gick bara inte. Den som ens försökte var en dåre. 

 Hans mjuka läppar masserade mina i lagom takt. Inte för snabbt som det annars brukade gå. Utan lagom... helt... underbart om inte mer. Nackhåren på honom hade rest sig och jag lät mina fingertoppar glida över dem mjuka fjunen underst. Hans kropp började röra sig mot min i någon rytmisk takt. Hur han fick mig att känna mig var obeskrivligt, men inget jag någonsin skulle erkänna högt även fast han redan visste om känslorna så fick jag inte visa mig svag för honom. Jag särade på läpparna och läta hans sammetslena tunga glida in mellan mina tänder. Den smekte min ett tag innan den började - vad man kunde tro - bråka med den om dominans. Stönen dämpades en aning av våra läppar som var hårt tryckta mot varandra men hördes fortfarande i takt med våra djupa andetag. Jag slängde mitt ena ben över hans midja och satte mig istället gränsle över honom. Att sitta i hans knä kändes helt fel när man skulle hångla, det passade bra till kyssar men hångel? Gud Noelle, sluta tänka så jävla mycket! 

 Pirret i min mage gjorde mig alldeles galen. Jag ville studsa upp och ned som en bumbibjörn men kunde inte. Justin skulle bara se mig som fånig då och tro att han hade någon sorts makt över mig, vilket han inte alls hade. 

”Ska vi gå in på ditt rum kanske?” andades han tungt mot mina våta läppar. 

”Öh...” var allt jag förmådde mig att säga, men det var något han förmodligen tog som ett ja då han greppade tag om min rumpa och bar mig in på mitt rum innan han sköt igen dörren efter oss. 

Kommentera lika mycket som på dem senaste kapitlena så ska jag försöka ge er ett imorgon ikväll! :D Puss!