”Jag förstår inte riktigt vad det är folk har emot mig.” tårar samlades i ögonen på henne. ”För allt jag gör är ju bara för deras bästa! Nu orkar jag snart inte vara perfekt längre. Jag tror jag ska flytta och bli operfekt. För alla här verkar ju älska mig så mycket. Ingen lämnar mig ifred. Paparazzis kommer väll snart börja komma efter mig. För att jag är så fin.. och så bra… och aldrig gör några… f-f-f-e-e-l.” Nu forsade tårarna ned för hennes kinder i floder. Vad var det med henne idag? Varför betedde hon sig såhär konstigt? Först alldeles egotrippad, och sen bara… alldeles känslomässig.

”Kan du säga varför du kom hit nu Heather?” frågade jag lugnt. Hennes rödsprängda ögon riktades mot mig.

”Det var inte med flit. Hon bara kom gåendes emot mig, sprang efter mig som en hund. Det som hände skulle aldrig hända. Noelle, jag menade inte att göra det…” viskade hon fram med tjock röst.

”Göra vad?” utbrast jag ivrigt.

”Döda henne.”

Orden som lämnade hennes mun kunde omöjligt vara sanna. Heather, en mördare?

”Vad sa du, sa du?” utbrast jag chockat. Mina ögon var baggis stora som tefat. Heather lade huvudet på sned. Skammen speglade sig i hennes ögon.

”Ja… eller jag menade det inte. Asså hon gick bara på mig hela tiden, så jag bara… knuffade henne.”

”Knuffade henne?” ekade jag dumt. Heather nickade tveksamt.

”Hon gick på mig hela tiden, frågade saker om dig och Justin. Så jag knuffade till henne på gatan. En bil kom, och hon dog… Tror jag.” mumlade hon ledsamt. Hennes ögon vattnades och små tårar började rinna ned för hennes kinder.

”Du måste gå till polisen Heather…” viskade jag hest fram.

”Nej!” utbrast hon gällt, ”Dem kommer sätta mig i fängelse… vållande till annans död… Noelle..”

”Jag vet inte vad jag ska göra! Gå till Polisen eller inte, men du kan inte vara kvar här Heather… min pojkvän måste komma in igen.” muttrade jag surt. Hennes kinder blev genast rosen röda.

”Pojkvän? Tror du inte jag vet om det där PR snacket?” fräste hon och blängde surt på mig. Dörren till sovrummet slogs upp och där stod Justin.

”Ja, jag är hennes pojkvän.” sa han. Bara någon sekund efter stod han bredvid mig. ”Problem eller?”

Heather suckade djupt. ”Sluta leka dumma, jag vet ju om att det bara är för att du ska få status.”

Justin drog mig tätare till sin kropp. ”Jag älskar henne. Du har inte med något att göra.”

”Skit samma. Fejk relationer håller inte.” suckade Heather innan hon försvann ut ur rummet, sedan lägenheten helt och hållet. En suck lämnade min mun. Justin skakade lätt på huvudet och lät mig pressa mitt ansikte mot hans varma hals. Pulsådern dunkade mot min panna, som om han hade sprungit ett maraton.

”Varför slår den så hårt?” frågade jag utan att lyfta på huvudet från hans lena hals.

”Vilken?”

”Din puls.”

”För att den blir så, när jag är med dig.”

  Det gick inte att hindra det stora, fåniga leendet som växte fram på mina läppar. Justin tog ett steg framåt så att vi landade i sängen. Madrassen gungade till under oss en aning. Hans armar låg tryggt om min kropp medan hans tummar smekte min hud. Ilningar av lycka spred sig igenom min kropp.

”Älskar du mig… på riktigt alltså?” tvekade jag.

En tystnad lade sig över rummet, tills han svarade. ”Ja, det gör jag.”

Dagarna rullade på. Justin höll på med sitt, och jag gick i skolan. Så som allt skulle vara. Han hade fått ta ledigt från skolan för att kunna jobba med Scooter. Dagarna var så mycket tråkigare utan honom.

”Ms. Hastings? Hallå?” ropade Mr. Auburn irriterat från katedern.

”Va? Vad?” utbrast jag, vaken från mina tankar om Justin, som nu befann sig i Rom.

”Vet du vem det var som gjorde utlopp för den stora Sjukhus Strejken i Connecticut 1996?” upprepade han surt.

”De smutsiga toaletterna?” gissade jag på. Han skakade uppgivet på huvudet och fortsatte sedan till Carl, som självklart hade rätt svar. Att heta Carl och ha alla A, det var bara sånt som hände i filmer. Det var sjukt hur smart han var. Man blev nästan irriterad på sig själv. I jämförelse med honom var jag väll bara en toffla och han en rock, om man skulle klassa det så där.

”Vad är det med dig?” väste Cece surt, nästan lika surt som Mr. Auburn.

”Inget.” muttrade jag tillbaka, i hopp om att lektionen snart skulle sluta.

 Minuten senare ringde skolklockan och signalerade att det var lunch. Stolarna skrapades mot det gula plastgolvet i kör och klassrummet tömdes snabbt på folk. Dock var jag inte en av dem som fick gå.

”Vad är det med dig Noelle? Din uppmärksamhet har avtagit.” framförde Mr. Auburn tydligt.

”Vad menar du?” suckade jag. Kurrandet gick snart inte att hålla i styr. Jag var hungrig, men Mr. Auburn visade inget intresse på att låta mig gå och mätta min mage som skrek efter näring.

”För tre veckor så… hade du kommit upp i toppskick. Nu har allt rasat samman.”

  Jag tänkte tillbaka på den lilla perioden som Rosie hade mig under sin makt. Den kvällen då Heather berättade om sitt lilla dåd, och kvällen Justin berättade om sin fyra veckors långa resa till Rom. Tre av dem hade passerat, en var kvar. Om Mr. Auburn skulle vara lite uppmärksammad han själv bland alla skvaller tidningar skulle han veta att jag var Justins flickvän och kanske var lite deppig över att han var bortrest för tillfället. Men i detta läget var det jag som skulle vara uppmärksammad.

”Jag ska försöka mitt bästa. Det är jullov snart ändå, men till dess ska jag försöka. Okej?” lovade jag trött. Han nickade stol och rullade in sina fylliga läppar. Man skulle lika gärna kunna tro att hans läppar innehöll mängder av silikon. Nickandes vände jag ryggen mot honom och började gå mot mitt skåp som bara låg några meter ifrån salen vi befunnit oss i under Historia timmen. Cece stod lutad mot mitt grannskåp när jag kom fram.

”Vad är det med dig? Jag vet att Justin är bortrest, men du kan inte deppa ihop på grund av det..”

Jag suckade trött och sköt in mina böcker i skåpet. ”Jo det kan jag. Du förstår inte hur det känns..”

”Joho. Jag har också haft killar från olika länder som så småningom åkt tillbaka!” protesterade hon.

Jag slog igen skåpdörren. ”Verkligen? Cece… jag orkar inte en dag till. Ge mig sprit.”

Hon krokade samman våra armar. ”Då blir det festa ikväll. Det är fredag, så du kan sova hos mig!”

”Girl Night…” tjoade jag dystert. Cece himlade med ögonen åt mitt fåniga namn på våran festkväll.

”Det här kommer bli perfekt!” lovade hon och drog sedan med mig in i skolcafeterian som kryllade med folk. Alla satt och mullrade om något, antingen vad dem skulle göra på kvällen eller hur provet hade gått. Bara att höra på det gjorde mig spyfärdig. Snart var det lov i alla fall, vilket skulle lätta av en stor del av tyngden på mina axlar.

  Cece räckte över en röd bricka till mig och började sedan skjuta sin egna på metall bänken. Mattanten lade över en tallrik Risotto och kött på min tallrik, tillsammans med en Cola och ett äpple. Nöjt travade jag iväg efter Cece mot bordet hon börjat gå mot. Travis, Alex och Fernando kollade upp på oss, alla med breda leenden krökta på läpparna.

”Hey tjejer!” utbrast Alex och blinkade flörtigt mot Cece. Alla visste att jag inte var singel, så jag blev inte stött på längre. Fernando gjorde rum åt mig bredvid sig på platsen. Ett snett leende formades på hans ljusa läppar.

”Hej Noelle.” hälsade han. Jag orkade inte yttra något ord utan nickade bara lätt åt hans håll En harkling lämnade hans strupe och han tog en lätt klunk av sin Fanta. Jag greppade tag om mina bestick och började skyffla i mig av den kokheta maten. Det brände i halsen, men magen lugnade i alla fall ned sig. Då och då gjorde jag små uppehåll för att ta en klunk av den svala colan.

”Mår du bra?” skrattade Travis åt mitt beteende. Alla blickar runt bordet förflyttades mot mig. Stelnaden lade sig som ett täcke och genant torkade jag mig i mungiporna för att få bort Risotton.

”Ja… Cece, vilken fin tröja! Är den från din mammas jobb?” frågade jag för att byta samtalsämne. Fernandos blick brände fortfarande i min kind. I ögonvrån såg jag hur han log stort åt min snabba skenmanöver.

”Jaa...” mumlade hon med ett skratt gömt i rösten. Samtalet om mig var snabbt som bortblåst.

”Men vi ska till Neon ikväll, vill ni inte följa med?” föreslog Cece snabbt och utbytte en blick med mig.

”Tja, jag kan.” flinade Travis brett. Hans kropp studsade när han skrattade åt det. Varför skrattade han åt det?

Fernando sneglade diskret på mig och nickade sedan. ”Jag kan också tror jag.”

Mentalt slog jag till honom. Varför Cece, varför föreslog du det? Det var ju meningen att det skulle vara en girls night, som jag hade sagt… Alex nickade också innan han lade sin muskulösa arm runt Ceces taniga axlar. Hon såg så nöjd ut där, under en av skolans största sportfånes arm. Hon kunde bara vänta och se vad jag skulle göra med henne så fort vi vart ensamma… Jag fortsatte med mitt, att äta upp maten det vill säga. Innan jag visste ordet av det så skulle vi tillbaka på lektion. Fernando dök snabbt upp bredvid mig när vi gick igenom dem ödelagda korridorerna.

”Vad har du för lektion nu?” frågade han nyfiket. Hans stora armar flängde fram och tillbaka längs sidorna på hans kropp. Suckandes slog jag upp mitt skåp för att kunna granska schemat som hängde på dess vägg.

”Gymnastik.” mumlade jag och drog ut min tygväska som var fylld med gymnastik kläder.

Han log stort. ”Jag också. Cece och Travis har Biologi, Alex har Samhällskunskap. Så vi två kanske kan ta sällskap?”

  Trodde han att vi två skulle bli något? Vilket som, nickade jag, endast av artighet som Rosie bett mig att vara mot mina klasskamrater. Artig. Fernando skyndade sig iväg till sitt skåp för att dra ut sin stora trunk. Sedan kom han gåendes mot mig, endast för att sedan gå tillbaka åt samma håll han kom för att gå till idrottsalen – något som tog upp halva skolan. Vi skiljdes åt vid omklädningsrummen som tur var. Då vände jag om och skyndade mig iväg tillbaka mot mitt skåp. Nu fan skulle jag hem innan allt gick överstyr.  

Justin hade försökt ringa med tjugo gånger på Skype, alla misslyckade. Det hade antingen brutits eller så hade jag inte hunnit svara. Rosie hade tillåtit mig att gå hem på grund av min ’mensvärk.’ Jag hade tagit det första som ploppat upp i mitt huvud, som inte skulle hindra mig från att gå ut och festa ikväll. Mensvärk går ju över, så det kunde hon inte ta som hinder för min kväll. Mina tår knakade till när jag ställde mig på dem, sökandes efter en chokladkaka Rosie sagt att vi hade liggandes i skafferiet. Halva var nu utplockat på diskbänken för att jag ville ha en chokladkaka. Min hand travade in i vrån till den sista hyllan jag letade i. Där låg den. Chokladkakan jag sökt efter i över en halv timme. 

  I samma stund mina fotsulor mötte golvet började Skype tjuta igen. Småjoggandes in på rummet hann jag svara på Justins samtal. Det brusade till en aning innan hans välbekanta röst ekade ut ur högtalaren.

”Hej!” hälsade jag glatt, kanske alltför glatt. Scooter hade tvingat mig att vara i skolan såvida jag inte var sjuk då Paparazzis kunde få tag i mina betyg hur lätt som helst. Om dem såg att jag inte lyckades i skolan, utan skolkade så skulle dem kunna utge att Justin inte alls var på fördändringsvägen.

”Är du sjuk?” frågade Justin snabbt. Jag kunde ana att Scooter satt i samma rum som han gjorde, så jag svarade bara ett snabbt ’Ja.’ ”Okej.. krya på dig då.”

”Tack så mycket.” mumlade jag till svar och öppnade chokladpaketet. Små smulor av krossad choklad föll ned på mitt täcke, men det var inget jag orkade bry mig om för stunden. Smuts var inget problem när man hade kemtvätt i världen. Jag stoppade in en ruta av choklad i munnen och tuggade sönder den.

”Vänta ett tag Noelle…” ursäktade Justin sig. Det knastrade till, så han hade förmodligen råkat dra ut högtalaren vilket resulterade att jag nu kunde höra vilket samtalsämne som cirkulerade i rummet. Men det Scooter sa var inget jag önskat jag hört… någonsin. Just nu önskade jag bara att jag hade stannat kvar i skolan.

”Vi kanske behöver byta tjej Justin.”

SCOOTER SA VAD?! OMG... :O

Kommentera lika bra som ni gjorde på förra kapitlet så LOVAR jag att försöka få upp nästa imorgon, eller på Julaftonsmorgon! PUSS! <3