"Vad vill du?" Väste jag lågt och kollade hatiskt på honom. Det var inte bästa tillfället att be mig att jobba just nu.

"Jag måste prata med dig. På riktigt, Justin." Svarade han nervöst och slängde en blick över min axel. Jag nickade och gick ut med honom till framsidan av huset.

"Nå?" Muttrade jag och krosade armarna över bröstet. Han kliade sig nervöst i hårbotten och kollade in i mina ögon.

"Det är mitt fel." Jag svalde hårt.

"Vadå? Vad är ditt fel?" Snäste jag och stoppade ner händerna i byxfickorna för att inte göra något dumt.

"Att Kim är kidnappad. Du vet.. Pengarna vi är skyldiga." Jag spärrade upp ögonen mot honom.

"Tyvärr, men nej! Jag är inte skyldig en jävel några pengar! Du har lagt över det på mig!" Skrek jag och knuffade till honom, men han väger 40 kg mer än mig så det gick väll sådär.

"Justin.. Jag ska fixa det. Jag lovar." Sa han lungt och kollade menande på mig. Jag fnös till och gick in i huset med en smäll.

"Justin!" Ropade mamma från köket med oroligt röst. Jag sprang in dit och möttes av en mörbultad Kim.

"Kim?!" Glädjetårar började rinna ner för mina kinder och jag kramade hårt om henne. Men hon var halv medvetslös och var chockad.

"Hon måste till sjukhuset!" Sa morfar och tog tag i bilnycklarna. Jag nickade och lyfte upp henne i min famn och gick ut ur huset. Scooter kollade oförstående på mig, men jag kollade bara på Kim och kysste henne lätt i pannan.

"Lämna mig inte." Viskade jag och la in henne i bilen.

-

"Kim har varit på sjukhuset här förut eller?" Frågade morfar. Jag nickade och satte mig ner i väntrummet

"Stackars flicka.. Vilken jobbig upplevelse." Tårar började rinna ner.

Morfar sa inget, utan kramade bara om mig och lät mig gråta mot hans axel.

Mitt hjärta slog långsamt. Det var en skön rytmisk takt, inte för jobbigt. Vart är jag?! Kvar där? Jag slog snabbt upp ögonen och möttes av en man i rock.

"Nej! Försvinn!!!" Skrek jag och kollade förskräckt på honom. Han ropade på någon. Någon sekund senare slog någon armarna kring min kropp.

"SLÄPP! SLÄPP MIG!! HJÄLP!!" Skrek jag och märkte ingenting om vem som stod bakom mig.

"Ta det lungt Kim.. Det är jag. Justin." Viskade han i mitt öra. Mitt hjärtas takt blev svagare och jag blev lugnare.

"Bort från mig!" Snäste jag och knuffade undan honom från mig.

"Vad är det?" Frågade han och gubben, doktorn, lämnade oss ifred. Jag fnös högt.

"Det här är ditt fel! Vet du det?!" Röt jag och kollade ner på mina blåmärken. Ansiktet var säkert också fullt, men jag såg inget. Ingen spegel.

"Mm.." Mumlade han skamset och kollade medlidande på mig. Jag rynkade pannan mot honom.

"Varför är du skyldig folk pengar? Eller varför tar du hand om Scooter's affärer?! Han är väll fan vuxen?!" Justin nickade stelt och kollade upp på mig med en tår i ögonvrån.

"Gråt inte älskling.. Så det är okej nu. Jag är här." Hyschade jag och kramade om honom. Han lutade sig tillbaka innan han långsamt närmade sig mig och kysste mig.

-

Polisen satt i vardagsrummet. Något var fel, eller rätt. Justin hjälpte mig med mina kryckor. Jag hade fått välja mellan det och en rullator. Så jag tog det här.

När vi kom ner till vardagsrummet så satte jag mig ner i Justin's famn med blicken på poliserna.

"Ja, Kimberly. Vi har hittat bovarna och-.." Började hon men blev avbruten av mig. Ja, mig.

"Snälla, jag är inte tre. Säg inte bovar, OK?" Hon nickade och fortsatte snabbt.

"Vi har hittat de och de sitter nu inspärrade på 10 år. Sen har de psykiatrisk vård i 5 år därpå och när de kommer ut får de inte vistas med än 3000 meter ifrån dig. Låter det bra?" Sa hon prövande och log smått.

Jag pressade fram ett leénde och nickade. Justin kramade om min hand och kysste mig i nacken när poliserna reste sig upp.

"Det var allt. Och inom någon vecka ska du komma och vittna på förhör." Rynkan var tillbaka.

"Måste jag?" Frågade jag oroligt och bet mig nervöst i läppen. Hon ryckte på axlarna och tog upp ett par nycklar.

"Det stärker bevisen och det kan hjälpa att de får sitt straff. Annars kan det lindras." Jag nickade och log mot henne. Pappa reste sig upp och gick med de till dörren och kom sedan tillbaka.

"Jag vill prata." Andades han lungt ut och satte sig ner på samma plats igen. Sierra var och fikade med sin bok-klubb så hon var inte med.

"Scooter är din pappa..." Suckade han ledsamt och kollade på mig.

"Jag vet. Men du kommer alltid vara min pappa. Det är du som har tagit hand om mig när jag har drömt en mardröm, eller ramlat av cykeln. Det är du som har varit med mig under hela min uppväxt. Han är inget för mig förutom Justin's manager. OK?" Sa jag mjukt och bröt inte ögonkontakten med pappa under hela min 'dikt'

Han nickade och log mot mig.

"Vi behöver semester.. Vad säger ni om Hawaii?" Jag sken upp i ett leénde och kollade på Justin. Han nickade och kysste mina läppar mjukt.

"Så, Justin. Hänger du med?" Justin nickade och log stort mot pappa.

"Det kan du ge dig på!" Skrattade han och pappa gjorde detsamma. De två tillsammans..

Hawaii, here we come!

---

Kort, men är ap trött.